Det har verkligen varit ett år med många ledsamma stunder och tunga, livsavgörande beslut att ta men också glädje och då särskilt när Lycka kom till oss.
Kan redan nu "varna" för att detta kommer att bli en lång, tung text men med många glada stunder och mycket bilder. Under alla bilder kommer det mer text, om ni vill läsa allt.
Vintern
2017/2018 skulle bli rekord snörik och jag trodde väl aldrig att det skulle
vara just den vintern som jag äntligen kan vara ute också. De senaste sex åren
har jag fått vara inomhus under vinterhalvåret då rollatorn inte klarat snö, is
och halka. Därför har jag vanligen en inomhussäsong då och tar mina promenader
på gåbandet och ser fram emot vårens snösmältning. Så brukar det alltså vara
men i januari kom ett inlägg på Facebook och sedan ett meddelande på Messenger
förändra allt. Nina Hokkanen i Sthlm köpte en Veloped, som jag döpte till
Ninja, till mig och med denna terränggående rollator kunde jag forcera snön och
äntligen vara ute vintertid. Jag fick en otrolig livskvalité tack vare Ninja och
är så tacksam över gåvan. För mig är de dagliga promenaderna den viktigaste
träningen för min rygg och lisa för själen. Samtidigt som de ger mig
möjligheten att komma ut och fota, varje dag. Min passion och hobby!
Det
var i januari som Nemos sår på tassen kom tillbaka och inte ville läka. Flera
veterinärbesök, medicinering och omvårdnad utan att han blev bättre. Kroppen
började säga ifrån på honom och till slut blev det ohållbart att se honom må
dåligt och inte kunna göra honom frisk. Efter 13 år tillsammans var det dags
att ta det tunga, svåra beslutet att låta honom få somna in och slippa lida
mer. Jag kan i skrivande stund känna hans tass i min hand då vi tog farväl och
mina tårar rullar ned på min kind.
När
vi var på en av kontrollerna med Nemo så hade vi bokat in en hälsokontroll på
Ludde. Bara för att checka av och inte för att vi trodde att han skulle vara
sjuk. 11 år är ju inte så mycket för en gårdshund.
Då
provsvaren kom var det en chock att höra om cusching och att veterinären ville
göra en ultraljudsundersökning på honom. Ett ultraljud som sa tumörer på bägge testiklarna och
levern samt ett blåsljud på hjärtat. En kontroll av tänderna visade på två tandfrakturer. Vi
som trodde att vi hade en frisk, matglad 11-årig hund som dock kissade mycket, men egentligen
var han mycket svårt sjuk. Plötsligt rasade världen när vi insåg att vi måste ta farväl av både Nemo och Ludde inom så kort tid och helt utan föraning om hur sjuk de bägge egentligen var.
Jag ser framför mig hur mina promenader skulle bli tråkiga och ensamma utan hundsällskap, att inte ha någon Ludde eller Nemo som vilar med mig när jag har det jobbigt med ryggen. Ett liv utan hund kändes så fattigt och tanken på att skaffa en ny hund vaknade fort. Lillis har önskat sig en tik och nu kändes det helt rätt att det skulle komma en tik till oss.
Rippåsens Kiwi föddes 14 mars och hon kom hem till oss den 15 maj och blev vår Lycka. Ja, vi hade bestämt innan Lillis for till Göteborg för att hämta hem henne att hon skulle kallas för Lycka och hon gör verkligen skäl för sitt namn.
Ludde och Lycka fick 2 1/2 vecka tillsammans och det var de bästa vi kunde göra för Ludde och Lycka fick bästa fostran i hundvärlden av Ludde under den tiden. Något vi tackar honom för än idag.
Jag ser framför mig hur mina promenader skulle bli tråkiga och ensamma utan hundsällskap, att inte ha någon Ludde eller Nemo som vilar med mig när jag har det jobbigt med ryggen. Ett liv utan hund kändes så fattigt och tanken på att skaffa en ny hund vaknade fort. Lillis har önskat sig en tik och nu kändes det helt rätt att det skulle komma en tik till oss.
Rippåsens Kiwi föddes 14 mars och hon kom hem till oss den 15 maj och blev vår Lycka. Ja, vi hade bestämt innan Lillis for till Göteborg för att hämta hem henne att hon skulle kallas för Lycka och hon gör verkligen skäl för sitt namn.
Ludde och Lycka fick 2 1/2 vecka tillsammans och det var de bästa vi kunde göra för Ludde och Lycka fick bästa fostran i hundvärlden av Ludde under den tiden. Något vi tackar honom för än idag.
Den 30 maj tog vi ett ömt farväl av Ludde och jag fick ha honom hos mig inne i bussen när han tassade in i hundhimlen till Nemo. Vackraste hundänglarna Nemo & Ludde är nu tillsammans <3 <3
Med Lycka kom nya tider som att vi var med valp igen och behövde tänka om i fostran. Nu handlade det om att lära på nytt och det var verkligen ett tag sedan senaste valptiden. Vi tog henne med på de första utflykterna och att få göra just det var skönt för oss alla. Träffa människor, nya miljöer och hundar på ett tryggt och bra sätt.
Som alltid när våren närmar sig så kommer längtan till stugan, att få fara dit och njuta av lugnet och blicka ut över Gransjön. Efter att ha provåkt till Tove, som är ca 1/3-dels resväg till stugan, så var det äntligen dags att få åka dit med Lycka och hennes första långa resa. Tyvärr var vägen skumpig och riktigt jobbig med alla asfaltsskarvar efter gränsen till Jämtland. Lillis körde så mjukt och långsamt hon kunde över varje skarv och så fort gläntan med stugan öppnades framför oss, glömde jag pinan det var att parera varje skarv på båren.
Lycka undersökte nyfiket den nya platsen och skuttade runt i lingon- och blåbärsriset och upptäckte att det var blött om tassarna att gå ned på stranden vid Gransjön. Jag fotade och njöt av att se hur duktig Lycka var att springa fritt. Lillis avnjöt en pilsner i godan ro på altanen och livet kändes underbart just där och då.
Mot kvällen började jag känna av hur ryggen gjorde mer och mer ont. Adrenalinet och endorfinerna som sprutat runt i kroppen vid ankomsten, började lägga sig. Med det gjorde sig också värken från resan sig mer påtaglig för var timme som gick. På morgonen kunde jag inte ta mig upp ur sängen. Med morfin i kroppen (som jag är allergisk mot så jag tog bara en halv tablett), för att kunna förflytta mig till bussen och klara resan, fick vi göra en snabb färd hem. I och med att jag tog tabletten blev det starten på ett djävulskt dygn med kräkningar och ångest i kroppen som rev som aldrig förr. Värken gjorde mig sängliggande i tre dygn och jag fick börja om på nytt med att gå uppe några få minuter till att komma tillbaka till promenaderna ute. Efter några veckor kunde jag så gå ute kortare sträckor som successivt ökades.
Tyvärr blev detta årets enda stugresa och vi som hoppats kunna vara där oftare än vad det blev 2017 eftersom vägen skulle vara nyasfalterad från Kovland till Kälarne. Men det visade sig att den bara var "lappad" från länsgränsen och till Kälarne.
Jag är ju född 1968 så detta året blev lite speciellt när det handlar om födelsedagsfirande. Många kanske tror att eftersom jag tycker om människor och gärna pratar med alla, vill ha ett stort kalas. Då måste jag göra er besvikna för någon stor baluns med många inbjudna och översvällande matbord blev det inte. Helst ville jag att dagen skulle gå obemärkt förbi och bara vara en "vanlig dag".
När så en bil rullade in på vår infart och jag ser att det "bara" är mamma och Götes känns det bra. Men när bildörren öppnas och min lillasyster kliver ut blir jag hjärtvärmande glad. Vi har inte setts på så många år. Detta var den bästa födelsedagspresenten jag kunde få!! En dag som jag aldrig kommer att glömma. Vår promenad tillsammans där Sussie och jag pratade om Allt och jag ville inte att dagens skulle ta slut och att de måste resa hem. Sedan den dagen har Sussie och jag stärkt våra band än mer och nu är de de starkaste systerbanden.
Varje år brukar vi ha något vi kallar för Tjej-vecka och det är en vecka då mamma kommer till oss och blir bortskämd på kärlek, god mat och samkväm. Klart att vi hade det i år med. Vi hade en fantastisk vecka med flera utflykter och mamma fick träffa Lycka för första gången.
 |
| Mums med surströmming |
 |
| En utflykt till Bergeforsen, Indalsälven |
 |
| Lillis fixar frissan |
 |
När mamma kom hem igen var det dags för henne att påbörja behandlingarna med några veckors mellanrum. När hon gjort den andra mådde hon så dåligt att hon ringde mig och ville ha hjälp och helst ville komma upp till oss. Hon mådde inte så dåligt att hon behövde vara på sjukhus visade det sig efter ett besök till Bollnäs sjukhus. Därför tog Lillis och åkte ner samma dag för att hämta henne på sjukhuset så hon kunde vara hos oss under en vecka inför tredje behandlingen.
Detta kom att bli sista veckan som vi kommer att kunna vara tillsammans. Dels för att mamma kommer att bli fort sämre och att jag inte kan resa då min rygg inte klarar resan till Ljusdal, trots att vi har bår i bussen. Inte blir det lättare heller då vägarna blir sämre på vintern.
Den här veckan märkte vi skillnad på hur mamma mådde. Hon behövde mer stöd av rollatorn och blivit mer glömsk och behövde mer fysisk hjälp och omsorg.
Är så otroligt tacksam över att vi fick denna vecka tillsammans! Att vi kunde få kramas och prata om de viktiga sakerna inför framtiden. Älskade mamma, vi vill göra allt vi kan för dig!
I skrivande stund så finns mamma på ett korttidsboende i Ljusdal och får palliativ vård.
Efter vinterns snömängder kom det en sommar med extrem hetta och där emellan dagar med fantastiskt ljus men även regniga dagar. Dessa väderväxlingar är en dröm för en fotograf. Jag har inte fotat så mycket tidigare, någonsin, som jag gjort detta året. Mycket tack vare att jag kunna komma ut på mina promenader utmed Klingerfjärden med Ninja, som jag monterat två stativ på. Promenaderna har varit extra viktiga för mig i år då det varit mycket att bearbeta och tänka på. Då har min kamerablick farit ut över naturen, över Klingerfjärden, följt fåglars vingslag, sett blommor och växter samt fångat ögonblick vid olika aktiviteter som hänt i Söråker. Det har varit mitt sätt att klara alla tragiska händelser som året haft med sig. I naturen, promenaderna utmed Klingerfjärden och möten med människor har hjälpt mig att få ny energi och kraft. Har inte ens orkat hålla denna blogg kontinuerligt uppdaterad under året och tog en time out från sociala medier med för att få en återhämtning.
Fått flera härliga fotouppdrag under året och samtliga har med fyrtassade att göra. Valpfotograferingar av Tove Söderbloms valpar på Zallayas kennel men också hundägare som velat ha lite porträttbilder på sina fina hundar. Det är en härlig utmaning att fota hundar och djur. Försöka fånga hundens personlighet och samtidigt få en bild som ägaren önskar. Det är ju inte så lättdirigerade, även om en leksak eller godis kan vara en bra muta, men just Det jag gillar med att fota hundar.
För tredje året i rad har jag och Kerstin Jennehag (med två texter av Harriet Sällström) skapat en almanacka om Söråker. Det är så otroligt roligt att få grotta ner sig i Söråkers historia och möta eldsjälar som gjort skillnad för byn. Då vi sålde almanackan för 2018 var det många som frågade om det kommer en till 2019 med. Att få höra det är så fantastiskt, att folk vill ha det vi gör för att vi tycker det är kul och intressant. När vi var i slutet av sommaren så började Kerstin och jag på allvar med att samla ihop material, intervjua de som vi ville ha med samt skriva om texter och söka bilder. Vi hade satt deadline i mitten av oktober för att tryckeriet skulle hinna trycka så vi kunde börja sälja dem i november. Så fort jag satte in att vi hade lämnat in manuset så kom den ena förbokningen efter den andra. När den väl fanns till försäljning gick det fort att vi i skrivande stund har endast ett fåtal kvar.
Vill här och nu tacka alla som köpt en almanacka eller två och nästan kunna lova att det kommer en 2020 med. TACK! Det är för att Ni köper som vi kan göra dessa almanackor. 
 |
| Exempel på hur en sida ser ut i almanackan 2019 (grön skärlinje syns) |
Nu är det dags att avrunda denna långa text om 2018. Visat ett pyttelitet axplock av bilder men skrivit mer om händelserna i sig. Utelämnat mycket men försökt att få en balans i tungt och roligt som hänt. Det har egentligen varit ett skitår men samtidigt så är det ju själva livet. Det är inte "rosa moln" hela tiden. Har t.ex. bara haft en rejäl ryggkrasch detta året. Det är bra! Värken dygnet runt är ju min vardag. Önskade att mamma inte fått sin cancer, hade så gärna velat ha flera år kvar tillsammans med Nemo och Ludde men nu blev det inte så. Vi ser fram emot att få ha många fantastiska, busiga och lärorika år med Lycka. Redan nu har hon visat oss flera gånger att vi måste tänka "tik" och inte "hane" som vi är vana. Bara det när hon fick sitt första löp och vi förstod inte vem det var som blodat ner lakanen och varför. Eller när hon plötsligt "födde" en gummi-pip-gubbe-valp på juldagens morgonen eftersom hon var skendräktig.
Älskar denna fantastiska hund och älskar min fantastiska, underbara fru! 2019 kommer att bli bra, ja det blir det!! Skall ju arbeta med min fotobok så jag äntligen kan skicka den till tryckeriet med. Bara det liksom.
