Genom livet har min rygg styrt mig på olika sätt. Ibland mer, ibland mindre. Jag har sedan ung vetat att den alltid har kunnat bli sämre, vilket ögonblick som helst. Torsdagen den 8 februari var ett sådant ögonblick.
Det var en helt vanlig dag. Barnbarnet Loke och Fredrik skulle komma och umgås med oss. Alltid lika underbart att få träffa dem och Loke var det ett tag sedan vi träffade så vi var extra glada.
Lycka förvarnade att de var inne på gården där hon satt i fönstret och visade med hela kroppen att hon jublade över deras ankomst. Som alltid så försöker jag tänka på alla rörelser jag gör och inte låta känslorna styra. Ni vet ju hur det är, man vill ju busa och gosas med sitt barnbarn. Vi umgicks under några timmar och när de var påväg hem kände jag att det var något som inte stämde med ryggen. Jag låg i soffan men kunde inte hitta den avlastande ställningen som inte påfrestar ryggen. Värken kom att tillta mer och mer.
Säger till Lillis att det nog är bäst att jag tar mig in till sovrummet, där jag ligger bättre än i soffan.
Blir överraskad över att jag med stor möda inte kan rulla mig upp i stående som jag brukar göra, att värken slår till mig direkt. Förflyttar mig stegvis med rollatorns hjälp och tror att varje steg skall knäcka mig. Värken är total och gör de cirka 25 metrarna till de mest fruktansvärda jag upplevt på länge. Tårarna rinner och för en kort stund vill jag bara lägga mig ner och slippa allt. Lillis peppar mig och är mitt extra stöd hela vägen in till sängen. Hjälper mig så jag kan lägga mig ner och där nästan kollapsar jag.
Nu när jag skriver detta minns jag knappt hur kvälllen var sedan. Varenda liten rörelse skapade en tornado av smärta. Att jag ens kunde sova var nog mest av ren utmattning.
På fredagen insåg vi att detta är en rejäl ryggkrasch jag har fått. Lillis gör iordning så jag har de hjälpmedel jag behöver och ställer in sig på att jag kommer att behöva all hennes hjälp ett bra tag framöver. Hon tar in toaförhöjningen med en hink till sovrummet samt monterar ner gåbordet (RA bord) från gåbandet och ställer in det med.
Vi är i tankarna om jag skulle behöva fara in till sjukhuset men det är en utopi på flera sätt. För det första klarar jag inte att åka i bussen, fastän jag åker liggande på en båren med en tempurmadrass, då varje litet gupp och ojämnhet gör ont i ”vanliga fall”. Broskarvarna på E4 i höjd med Midlanda är jobbiga sommartid.
Sedan så tål jag inte opiater så att ge mig morfin och dyligt för smärtan fungerar inte heller. Därför väljer vi att jag skall vara hemma.
Under fredagen känner jag att en huvudvärk sätter sig som ett band över hjässan. Näe, inte migrän-varning säger jag till mig själv. Genomlider dagen och hoppas att nästa dag skall vara lite bättre. Eller som jag brukar säga; Ny dag imorgon!
När jag vaknar på lördagsmorgonen vänder sig magen ut och in. Det påverkar ryggen än mer och jag blir totalt däckad. Huvudvärken ökar. Jag är som i en dimma under hela helgen. Huvudvärken är migrän och jag får även feber. Sover mest och tar mig med mycket stor möda mig upp med Lillis hjälp på toa. Är bara någon meter jag behöver ta mig men känns som ett helt maratonlopp. Hänger på Lillis och hon är nu min stabila stöttepelare, och vårdare.
På måndagen nästan kisar jag när jag vaknar. Törs knappt öppna ögonen helt för att möta dagen. Hur är det med ryggen, är huvudvärken kvar, har febern släpp? Frågorna är många och med stor glädje kan jag säga att huvudvärken är borta liksom febern. Känner mig matt men är glad över att det nu bara är ryggen att fokusera på.
Att träna ryggen på det sätt som passar för mig har jag också lärt mig efter otaliga ryggkrascher. En balans mellan aktivitet och vila är det bästa. Aktiviteten kan vara allt från att bara stå till att vara ute och gå strandpromenaden med Ninja (Velopeden). Vilan är oftast i soffan på tempuren och en avlastande kroppskudde men som nu så är det i sovrummet och även en värmedyna på tempuren.
Vi lägger upp en plan, Lillis och jag. Det första är att jag skall klara är att ta mig ut i köket och tillbaka till sovrummet med gåbordet. Efter att jag har klarat det för andra gången skriver Lillis upp det på ett block vi har på kylskåpet. Klarar ett tredje streck innan det blir em och ryggen börjar bli för påverkad.
Jag har alltid skrivit träningsdagbok när jag är i ”uppbyggnadsfasen” vid en ryggkrasch. Det motiverar mig samt att jag kan hålla koll på vad jag gör dagligen. Inte belasta ryggen utan stärka den, är mitt motto. Att det var Lillis som denna gången ordnade med träningsdokumentet känns extra sporrande och fint. Vi gör verkligen detta tillsammans!
Varje dag ökar jag med något streck och på torsdagen kan jag gå runt i köket hela 5 minuter åt gången och gjorde det 9 rundor. Wow, till mig själv!
Mitt stora mål är att kunna gå in i badrummet på toa själv. Tänk denna ynnest, att gå på toa när jag behöver och slippa säga till och be om hjälp. Men för att komma till badrummet måste jag komma över tröskeln i hallen och sedan en 90-graders sväng med gåbordet in i badrummet. Om jag behöver hjälp ur och i sängen av Lillis är det ok men att kunna gå dit och vara själv vore underbart.
Tränar på att långsamt, stegvis i myrsteg ta mig över tröskeln på fredagen. Under de 5-minutersrundorna i köket gör jag en test på några av dem. Känner vid tredje försöket att det nog kan gå. Jaaaaaaa, jag klarade det!! Tar mig några steg ut i hallen och bubblar av glädje inombords. På över en vecka så står jag i hallen igen. Härligt! Det fantastiska fortsätter under fredagen för vid nästa träningsomgång tar jag mig ut i vardagsrummet. Blir nästan bländad av ljuset från solen och all snö men ack så skönt det känns att stå där. Jag stannar en kort stund vid fönstret och blickar ut över Klingerfjärden. Känns som en evighet sedan jag stod där. Njuter av varje sekund! Svårt att slita mig från fönstret men ryggen väcker mig i min eufori och sakta går jag tillbaka till sovrummet.
Det är på förmiddagarna och mitt på dagen som är min bästa tid för träningen. Ju längre dagen går ju mer tilltar värken och så har det alltid varit. Nu är det än mer påtagligt!
Lördagen kommer jag sent att glömma. Träningen med tröskeln gav mig den bästa belöningen då Lillis nu kunde ta ut toaförhöjningen från sovrummet och ta den till sin rätta plats i badrummet. Ni kan säkert ana min glädje när jag äntligen kan göra mina toabesök själv. Den friheten!!!
Men än måste jag har hjälp av Lillis ur och i sängen. Vi funderar på hur vi skall ta nästa steg där, hur hennes stabila utsträckta arm kan ersättas med något annat, för min variant av stockrullning ur/i sängen.
Den lösningen kom vi på idag, söndag! Vi ställer rollatorn intill sängen i huvudhöjd så kan jag ta tag i handtaget på den och sedan rullar jag upp och använder benen, de är min styrka. Gåbordet har vi ställt nere vid fotändan på samma sida så när rag reser mig upp tar jag högerhanden på det. Tjohooooo! Jag kan ta mig upp själv!!! Att ta mig ner på motsatt sätt fungerade bra det med. Förstår ni, plötsligt kan jag både ta mig ur sängen samt gå på toa själv. Magiskt!!!
