Resumén av 2016 slutar här

Årets sista dag! (Var det inte Laleh som hade den textraden i någon låt, förresten.) Kan inte säga annat än att det har varit ett händelserikt år, i positiv bemärkelse mest. Fast det kanske beror på att jag är snabb att knuffa undan det jobbiga och säga "ny dag imorgon".

Håller på att glömma en stor händelse för detta året. Vårt sovrum genomgick en total make over.
Vet inte i hur många år vi pratat om att den trista, blekgula strukturtapeten måste väck. Men hur skall vi ha det då?? Jag ställde mig vid datorn och kollade vad Colorama hade för färger och snabbt fann jag att Hårdrock och Kärlek skulle passa finfint. Lillis fick se vad jag kommit fram till när hon kom hem från jobbet och Hårdrock på väggarna och Kärlek på trädetaljer, check!
I mars slet hon ner all tapet, spacklade väggarna, satte upp glasfiberväv. Målade tak, väggar och snickerier. Okej, erkänner! Jag var med och gjorde lite i brösthöjd och uppåt när det gällde spackling samt att jag "spar-målade" mellan vägg och tak sista svängen. Vill ju att snobbkanten skall vara spikrak. Fniss! (Hmm, petig jag. Beror ju på att jag är utbildad målare med. :) ) Och sängen målade jag med. Sida för sida, då Lillis monterat ner den och ställt i rätt arbetshöjd för mig. Annars var jag bara arbetsledare. Det är jag bra på. Hahaha!
Är så otroligt stolt över Lillis!! Vad hon jobbade och vad Fint det blev. Sovrummet som jag spenderat sååååå många år i utan att kunna ha lämnat. Hade tom en toalett inställd där under en tid när jag var som sämst innan jag hamnade på sjukhemmet. Nu är sovrummet en plats jag inte förknippar med "sjukdom" längre. Tjohooo!

Fredagen den andra september firade min kära Lillis och jag vår 16:e bröllopsdag. Att se siffrorna och sedan tänka tanken att vi varit tillsammans sedan augusti 1997, känns lite ofattbart. Som jag skrev häromdagen så har jag en positiv livssyn och Lillis (samt sönerna Patrick och Fredrik) är största anledningen till det. Utan Lillis skulle jag aldrig klarat mig igenom alla mina ryggkrascher, och de år som jag låg i Härnösand på Med.rehab och Hagalids sjukhem.
När man är totalt beroende av någon annan och inte ens klarar ett toabesök själv, då blir man/jag ödmjuk. När jag ser var Lillis "offrar" och gör för mig, för att vi skall ha det så bra vi kan. Då kan jag inte annat än bli rörd, glad, känna kärlek och bli så enormt lycklig. Då finns det inget som är omöjligt och skulle det vara en tung dag för att ryggen håller på att värka sönder mig, tänker jag "imorgon är en ny dag".
Med kärlek och omsorg har hon fått mig att ta de små stegen framåt. Allt hon gjort hemma för att jag skall kunna träna på gåbandet och även vara i vardagsrummet för att få livskvalité. Hon har t.ex. byggt en soffa som nu står uppe vid stugan så jag kan ligga ute där på altanen.

Inte riktigt klar än men nästan. Sedan en Tempurmadrass på

Dagar då det har varit fint väder så har vi gjort en god matsäck och farit till Bergeforsen så att jag skall få lite ny vy. Tyvärr har vi bara kunnat vara i stugan två gånger detta året men det har inte berott på mig utan krånglande buss. Nu har vi äntligen köpt en buss som skall fungera bättre så nästa år hoppas vi kunna fara många, många gånger. Måste montera in båren bara....

Utflykterna till Bergeforsen och se de hoppande laxarna har varit underbart att kunna göra. Naturligtvis har jag haft kameran med mig. :) 

Årets första utflykt till Bergeforsen

Laxar som hoppar och är glada

Vägen ner till vattnet från stugan.

Bron över Kvarna, Hällesjö, bortom vår stuga

Årets sista dag, nyårslöftenas dag. Näe, sånt är inget för mig. Dels för att jag tar en dag i taget och jag vill kunna unna mig det jag vill just Den dagen. Ett löfte till mig själv är att vara tacksam. Tacksam och glad över varje dag jag får uppleva och vara tillsammans med Lillis,  se hur pojkarna (ja, Patrick och Fredrik är över 30 men de kommer nog alltid vara "pojkarna" för mig) utvecklas och lever det liv de mår bra i och är lyckliga i. Vara lycklig att kunna vara uppe, gå mina steg ena dagen för att kanske andra dagen inte kunna gå alls. Vara här och nu!

Men vänta här nu! Saknas inte något... En bild på Ludde! Denna fantastiska hund som är min rehabhund. Känner av minsta förändring hos mig och som jämt ligger hos mig när jag vilar. Inte kan jag väl avsluta ett år utan att Han finns med på bild. Skärpning Ann-Marie!

Så, nu är ordningen återställd. Dags att avsluta detta då. Gott slut och gott nytt år till er alla!

Två bilder från gårdagen får bli årets sista för mig. Imorgon är en ny dag, och nytt år.... Tjohooooo!!!

Upp, ner och upp 2016

Året börjar gå mot sitt slut och årskrönikorna haglar in från allt och alla. Kanske borde jag göra en resumé av mitt år med. Japp, så får det bli och det passar ju bra med eftersom jag inte bloggat på några år.

Den kortaste sammanfattningen är att ryggen styr min vardag på ett eller annat sätt men den styr inte Mig. Värken får mig att bli sängliggande under många och långa perioder under ett år och efter varje period måste jag med småsmå steg träna mig tillbaka. Det börjar med att jag kan ta mig upp ur sängen själv, klara mig till och från toan i nästa steg. För att sedan kunna med Rollgas hjälp ta mig in till vardagsrummet. Bara att ta mig dit kan ta en veckas träning och så fortsätter det. En minut på gåbandet blir till flera för att till slut vara uppe i 30 minuter. Ute går jag till vår brevlåda och sedan ut på Cevelidsgatan och vecka 1 till förta grannens brevlåda, nästa vecka andra för att efter några veckor vara framme vid lekplatsen.
Att tänka på vad jag klarar dagen innan är inget för mig. Jag är Här och Nu. När jag klarar att gå ned till strandpromenaden är det som att vinna SM och första gången jag går till båthamnen och hem är det VM-guld. Än har jag inte klarat OS-gulden under 2016. Det är att klara hela strandpromenaden men kanske nästa år.

En promenad utmed Cevelidsgatan

Med bår i vår buss kan vi göra utflykter. Tjohoo!

Nu är det ju inget som går i moll med att ryggen styr min vardag. Jag har lärt mig att leva med denna "onda kompis" i min kropp. Istället ser jag de små ljusglimtarna varje dag har och vad jag KAN göra, inte det jag inte kan. Målfokus att nå de små delmålen förgyller varje dag!

Ett annat glädjeämne är mina skrivtanter. Under året har vi träffats här hos mig en gång i veckan under våren och hösten. Vi bestämde att vi skulle göra en almanacka för 2017 som handlade om Söråker hur det varit. Vi hämtade material från de tre banden En bygd i förvandling och gjorde intervjuer med olika personer för att få extra material till de olika ämnena vi valde.
Våra träffar består av skratt och skrivarglöd. Jag sänker medelåldern rejält men tillsammans med mina tanter är vi lika i sinnet och åldern spelar ingen roll.
När vi var klara med materialet och skickade det till tryckeriet, hade vi ingen aning om vilken succé almanackan skulle göra. Att vi behövde göra en extra tryckning kunde vi inte ens drömma om.

Skrivargruppen har möte

Färdiga almanackan

Det var ett tungt år med då vår sista katt, Fia, lämnade oss. Från att ha varit en pigg 16-åring blev hon plötsligt sjuk och det gick rasande fort utför. På en vecka var det bara ett beslut att ta, att låta henne slippa lida och veterinären sa att hennes njurar var slut och bröstkorgen alldeles mjuk. När hon inte kom upp till mig för att sova på bröstkorgen under natten, visste jag att det var dags.
Jag har haft katt sedan jag var lill liten och alltid minst en katt. Ett tag hade vi både fyra kattungar, katt mamma och mormor. Fia var den sista i den kullen. Ett stort tomrum och än idag känns det väldigt jobbigt att tänka på Kia och Fia som lämnade oss med ett halvårs mellanrum.

Fia, jag saknar dig

Vad jag mer har förgyllt min vardag med är FOTOGRAFERING. Särskilt från altanen eftersom jag inte kunna komma utanför tomtgränsen under långa perioder. Men också nere från strandpromenaden. Jag har satt fast ett stativ på Rollga så jag behöver inte hålla i kameran. Tjohoo! Att fota i studiomiljö har varit nytt för mig under detta året. Produkter och porträtt. Spännande värld med studioljus och tagit tid att lära mig blixtarna och hur man riktar softboxarna mm.
Min fotografering har resulterat i flera fotoutställningar och detta året var jag med på Y-ets dag. Bara att jag kunde vara Där var helt fantastiskt. Vi kunde köra vår buss strax intill tältet där mina bilder var uppsatta och sedan när jag behövde, lägga mig på båren i bussen och vila. Det var en så underbar dag att får träffa så många människor, samtalen och kunna vara hemifrån. Ja, det är en stor grej för mig att kunna göra dessa små utflykter. Y:et ligger ju inte lång resa från oss...

Jag i mitt esse

Bänken vid Klingerfjärden

Söråkers udde

I dubbel upplaga

Isabelle Stener kom galopperande utmed Båthamnsgatan

Det går mot höst

Solros är mumsigt

Nemo med Den blicken

Selfie i studion

Actionfoto på Söråkers udde med gymnast

Jo, Rollga och jag kämpar på

Oj, jag tänkte inte bli sååå långdragen men det är ju lätt att skena iväg i skrivande stund. Skall låta er vila till imorgon nu och fortsätta min resumé.

Tack till alla som läser och till Er alla Söråkersbor och vänner som är så fantastiska. Ni vet vilka ni är och ni skall alla ha minst en kram från mig.

Nystart med bloggandet

För några dagar sedan fick jag höra av en kvinna att hon saknade att läsa mina blogginlägg. Hon älskade att följa med på mina promenader utmed Klingerfjärden och mina dagliga upplevelser.
Ja, ni förstår hur glad jag blev att höra det. Anledningen till att min blogg försvunnit var då Mittmedia övertog Sundsvalls tidning och mailet de skickade inte kom fram till mig. Eftersom de inte fick svar av mig om jag skulle ha bloggen kvar till utsatt tid, raderade de dem. Lite tragiskt att inte kunna komma åt allt jag skrivit genom åren men inte mycket att göra åt det.

Efter Margaretha Uppgårds vänliga ord till mig, tar jag mig nu i kragen och sätter igång med skrivandet igen.

Ni skall få följa med mig genom texter och bilder på mina dagliga strapatser. Kanske inte varje dag men så ofta jag känner att jag har nått att säga eller visa er. För kameran är alltid med mig och skrivlusten kittlar alltid i fingrarna.

Nu under vintern blir det inte några långa promenader med Rollga (rollatorn som jag döpt) då jag inte klarar att gå i backarna. Men med mina Icebugs kängor kan jag, till skillnad från tidigare år, vara ute vintertid. Det är helt fantastiskt!
Idag gick jag till lekparken och där sparkade en ensam pojke fotboll med sig själv. Såg så ensamt ut.
Att ens kunna spela fotboll idag när det egentligen borde vara snö och pulkaåkning.

Så, första inlägget avklarat. Får räcka så för idag.