Upp, ner och upp 2016

Året börjar gå mot sitt slut och årskrönikorna haglar in från allt och alla. Kanske borde jag göra en resumé av mitt år med. Japp, så får det bli och det passar ju bra med eftersom jag inte bloggat på några år.

Den kortaste sammanfattningen är att ryggen styr min vardag på ett eller annat sätt men den styr inte Mig. Värken får mig att bli sängliggande under många och långa perioder under ett år och efter varje period måste jag med småsmå steg träna mig tillbaka. Det börjar med att jag kan ta mig upp ur sängen själv, klara mig till och från toan i nästa steg. För att sedan kunna med Rollgas hjälp ta mig in till vardagsrummet. Bara att ta mig dit kan ta en veckas träning och så fortsätter det. En minut på gåbandet blir till flera för att till slut vara uppe i 30 minuter. Ute går jag till vår brevlåda och sedan ut på Cevelidsgatan och vecka 1 till förta grannens brevlåda, nästa vecka andra för att efter några veckor vara framme vid lekplatsen.
Att tänka på vad jag klarar dagen innan är inget för mig. Jag är Här och Nu. När jag klarar att gå ned till strandpromenaden är det som att vinna SM och första gången jag går till båthamnen och hem är det VM-guld. Än har jag inte klarat OS-gulden under 2016. Det är att klara hela strandpromenaden men kanske nästa år.

En promenad utmed Cevelidsgatan

Med bår i vår buss kan vi göra utflykter. Tjohoo!

Nu är det ju inget som går i moll med att ryggen styr min vardag. Jag har lärt mig att leva med denna "onda kompis" i min kropp. Istället ser jag de små ljusglimtarna varje dag har och vad jag KAN göra, inte det jag inte kan. Målfokus att nå de små delmålen förgyller varje dag!

Ett annat glädjeämne är mina skrivtanter. Under året har vi träffats här hos mig en gång i veckan under våren och hösten. Vi bestämde att vi skulle göra en almanacka för 2017 som handlade om Söråker hur det varit. Vi hämtade material från de tre banden En bygd i förvandling och gjorde intervjuer med olika personer för att få extra material till de olika ämnena vi valde.
Våra träffar består av skratt och skrivarglöd. Jag sänker medelåldern rejält men tillsammans med mina tanter är vi lika i sinnet och åldern spelar ingen roll.
När vi var klara med materialet och skickade det till tryckeriet, hade vi ingen aning om vilken succé almanackan skulle göra. Att vi behövde göra en extra tryckning kunde vi inte ens drömma om.

Skrivargruppen har möte

Färdiga almanackan

Det var ett tungt år med då vår sista katt, Fia, lämnade oss. Från att ha varit en pigg 16-åring blev hon plötsligt sjuk och det gick rasande fort utför. På en vecka var det bara ett beslut att ta, att låta henne slippa lida och veterinären sa att hennes njurar var slut och bröstkorgen alldeles mjuk. När hon inte kom upp till mig för att sova på bröstkorgen under natten, visste jag att det var dags.
Jag har haft katt sedan jag var lill liten och alltid minst en katt. Ett tag hade vi både fyra kattungar, katt mamma och mormor. Fia var den sista i den kullen. Ett stort tomrum och än idag känns det väldigt jobbigt att tänka på Kia och Fia som lämnade oss med ett halvårs mellanrum.

Fia, jag saknar dig

Vad jag mer har förgyllt min vardag med är FOTOGRAFERING. Särskilt från altanen eftersom jag inte kunna komma utanför tomtgränsen under långa perioder. Men också nere från strandpromenaden. Jag har satt fast ett stativ på Rollga så jag behöver inte hålla i kameran. Tjohoo! Att fota i studiomiljö har varit nytt för mig under detta året. Produkter och porträtt. Spännande värld med studioljus och tagit tid att lära mig blixtarna och hur man riktar softboxarna mm.
Min fotografering har resulterat i flera fotoutställningar och detta året var jag med på Y-ets dag. Bara att jag kunde vara Där var helt fantastiskt. Vi kunde köra vår buss strax intill tältet där mina bilder var uppsatta och sedan när jag behövde, lägga mig på båren i bussen och vila. Det var en så underbar dag att får träffa så många människor, samtalen och kunna vara hemifrån. Ja, det är en stor grej för mig att kunna göra dessa små utflykter. Y:et ligger ju inte lång resa från oss...

Jag i mitt esse

Bänken vid Klingerfjärden

Söråkers udde

I dubbel upplaga

Isabelle Stener kom galopperande utmed Båthamnsgatan

Det går mot höst

Solros är mumsigt

Nemo med Den blicken

Selfie i studion

Actionfoto på Söråkers udde med gymnast

Jo, Rollga och jag kämpar på

Oj, jag tänkte inte bli sååå långdragen men det är ju lätt att skena iväg i skrivande stund. Skall låta er vila till imorgon nu och fortsätta min resumé.

Tack till alla som läser och till Er alla Söråkersbor och vänner som är så fantastiska. Ni vet vilka ni är och ni skall alla ha minst en kram från mig.