Stämplar ut 2018 och gläds åt 2019

Det har verkligen varit ett år med många ledsamma stunder och tunga, livsavgörande beslut att ta men också glädje och då särskilt när Lycka kom till oss.

Kan redan nu "varna" för att detta kommer att bli en lång, tung text men med många glada stunder och mycket bilder. Under alla bilder kommer det mer text, om ni vill läsa allt.

Vintern 2017/2018 skulle bli rekord snörik och jag trodde väl aldrig att det skulle vara just den vintern som jag äntligen kan vara ute också. De senaste sex åren har jag fått vara inomhus under vinterhalvåret då rollatorn inte klarat snö, is och halka. Därför har jag vanligen en inomhussäsong då och tar mina promenader på gåbandet och ser fram emot vårens snösmältning. Så brukar det alltså vara men i januari kom ett inlägg på Facebook och sedan ett meddelande på Messenger förändra allt. Nina Hokkanen i Sthlm köpte en Veloped, som jag döpte till Ninja, till mig och med denna terränggående rollator kunde jag forcera snön och äntligen vara ute vintertid. Jag fick en otrolig livskvalité tack vare Ninja och är så tacksam över gåvan. För mig är de dagliga promenaderna den viktigaste träningen för min rygg och lisa för själen. Samtidigt som de ger mig möjligheten att komma ut och fota, varje dag. Min passion och hobby!

Det var i januari som Nemos sår på tassen kom tillbaka och inte ville läka. Flera veterinärbesök, medicinering och omvårdnad utan att han blev bättre. Kroppen började säga ifrån på honom och till slut blev det ohållbart att se honom må dåligt och inte kunna göra honom frisk. Efter 13 år tillsammans var det dags att ta det tunga, svåra beslutet att låta honom få somna in och slippa lida mer. Jag kan i skrivande stund känna hans tass i min hand då vi tog farväl och mina tårar rullar ned på min kind.

När vi var på en av kontrollerna med Nemo så hade vi bokat in en hälsokontroll på Ludde. Bara för att checka av och inte för att vi trodde att han skulle vara sjuk. 11 år är ju inte så mycket för en gårdshund.

Då provsvaren kom var det en chock att höra om cusching och att veterinären ville göra en ultraljudsundersökning på honom. Ett ultraljud som sa tumörer på bägge testiklarna och levern samt ett blåsljud på hjärtat. En kontroll av tänderna visade på två tandfrakturer. Vi som trodde att vi hade en frisk, matglad 11-årig hund som dock kissade mycket, men egentligen var han mycket svårt sjuk. Plötsligt rasade världen när vi insåg att vi måste ta farväl av både Nemo och Ludde inom så kort tid och helt utan föraning om hur sjuk de bägge egentligen var.
Jag ser framför mig hur mina promenader skulle bli tråkiga och ensamma utan hundsällskap, att inte ha någon Ludde eller Nemo som vilar med mig när jag har det jobbigt med ryggen. Ett liv utan hund kändes så fattigt och tanken på att skaffa en ny hund vaknade fort. Lillis har önskat sig en tik och nu kändes det helt rätt att det skulle komma en tik till oss.
Rippåsens Kiwi föddes 14 mars och hon kom hem till oss den 15 maj och blev vår Lycka. Ja, vi hade bestämt innan Lillis for till Göteborg för att hämta hem henne att hon skulle kallas för Lycka och hon gör verkligen skäl för sitt namn.
Ludde och Lycka fick 2 1/2 vecka tillsammans och det var de bästa vi kunde göra för Ludde och Lycka fick bästa fostran i hundvärlden av Ludde under den tiden. Något vi tackar honom för än idag.

Den 30 maj tog vi ett ömt farväl av Ludde och jag fick ha honom hos mig inne i bussen när han tassade in i hundhimlen till Nemo. Vackraste hundänglarna Nemo & Ludde är nu tillsammans <3 <3

Med Lycka kom nya tider som att vi var med valp igen och behövde tänka om i fostran. Nu handlade det om att lära på nytt och det var verkligen ett tag sedan senaste valptiden. Vi tog henne med på de första utflykterna och att få göra just det var skönt för oss alla. Träffa människor, nya miljöer och hundar på ett tryggt och bra sätt. 

  

Som alltid när våren närmar sig så kommer längtan till stugan, att få fara dit och njuta av lugnet och blicka ut över Gransjön. Efter att ha provåkt till Tove, som är ca 1/3-dels resväg till stugan, så var det äntligen dags att få åka dit med Lycka och hennes första långa resa. Tyvärr var vägen skumpig och riktigt jobbig med alla asfaltsskarvar efter gränsen till Jämtland. Lillis körde så mjukt och långsamt hon kunde över varje skarv och så fort gläntan med stugan öppnades framför oss, glömde jag pinan det var att parera varje skarv på båren.

Lycka undersökte nyfiket den nya platsen och skuttade runt i lingon- och blåbärsriset och upptäckte att det var blött om tassarna att gå ned på stranden vid Gransjön. Jag fotade och njöt av att se hur duktig Lycka var att springa fritt. Lillis avnjöt en pilsner i godan ro på altanen och livet kändes underbart just där och då.

Mot kvällen började jag känna av hur ryggen gjorde mer och mer ont. Adrenalinet och endorfinerna som sprutat runt i kroppen vid ankomsten, började lägga sig. Med det gjorde sig också värken från resan sig mer påtaglig för var timme som gick. På morgonen kunde jag inte ta mig upp ur sängen. Med morfin i kroppen (som jag är allergisk mot så jag tog bara en halv tablett), för att kunna förflytta mig till bussen och klara resan, fick vi göra en snabb färd hem. I och med att jag tog tabletten blev det starten på ett djävulskt dygn med kräkningar och ångest i kroppen som rev som aldrig förr. Värken gjorde mig sängliggande i tre dygn och jag fick börja om på nytt med att gå uppe några få minuter till att komma tillbaka till promenaderna ute. Efter några veckor kunde jag så gå ute kortare sträckor som successivt ökades.

Tyvärr blev detta årets enda stugresa och vi som hoppats kunna vara där oftare än vad det blev 2017 eftersom vägen skulle vara nyasfalterad från Kovland till Kälarne. Men det visade sig att den bara var "lappad" från länsgränsen och till Kälarne.

Jag är ju född 1968 så detta året blev lite speciellt när det handlar om födelsedagsfirande. Många kanske tror att eftersom jag tycker om människor och gärna pratar med alla, vill ha ett stort kalas. Då måste jag göra er besvikna för någon stor baluns med många inbjudna och översvällande matbord blev det inte. Helst ville jag att dagen skulle gå obemärkt förbi och bara vara en "vanlig dag".

När så en bil rullade in på vår infart och jag ser att det "bara" är mamma och Götes känns det bra. Men när bildörren öppnas och min lillasyster kliver ut blir jag hjärtvärmande glad. Vi har inte setts på så många år. Detta var den bästa födelsedagspresenten jag kunde få!! En dag som jag aldrig kommer att glömma. Vår promenad tillsammans där Sussie och jag pratade om Allt och jag ville inte att dagens skulle ta slut och att de måste resa hem. Sedan den dagen har Sussie och jag stärkt våra band än mer och nu är de de starkaste systerbanden.

Varje år brukar vi ha något vi kallar för Tjej-vecka och det är en vecka då mamma kommer till oss och blir bortskämd på kärlek, god mat och samkväm. Klart att vi hade det i år med. Vi hade en fantastisk vecka med flera utflykter och mamma fick träffa Lycka för första gången. 

Mums med surströmming

En utflykt till Bergeforsen, Indalsälven

Lillis fixar frissan

Tyvärr var det inte bara toppen denna vecka. När mamma var hos oss fick vi veta att hon fått svar på en lungröntgen hon gjort och den visade att hon har lungcancer. Hon som inte rökt ett bloss i hela sitt liv. Den cancer hon har är obotlig och med cytostatika behandlingar skall hon få en bättre livskvalité den tid hon har kvar. Efter att mamma ha farit tog jag reda på allt jag kunde om sjukdomen och vad det kommer att innebära för mamma, hur vi kan hjälpa henne bäst och hur lungcancern kan utveckla sig.
När mamma kom hem igen var det dags för henne att påbörja behandlingarna med några veckors mellanrum. När hon gjort den andra mådde hon så dåligt att hon ringde mig och ville ha hjälp och helst ville komma upp till oss. Hon mådde inte så dåligt att hon behövde vara på sjukhus visade det sig efter ett besök till Bollnäs sjukhus. Därför tog Lillis och åkte ner samma dag för att hämta henne på sjukhuset så hon kunde vara hos oss under en vecka inför tredje behandlingen.
Detta kom att bli sista veckan som vi kommer att kunna vara tillsammans. Dels för att mamma kommer att bli fort sämre och att jag inte kan resa då min rygg inte klarar resan till Ljusdal, trots att vi har bår i bussen. Inte blir det lättare heller då vägarna blir sämre på vintern.
Den här veckan märkte vi skillnad på hur mamma mådde. Hon behövde mer stöd av rollatorn och blivit mer glömsk och behövde mer fysisk hjälp och omsorg.
Är så otroligt tacksam över att vi fick denna vecka tillsammans! Att vi kunde få kramas och prata om de viktiga sakerna inför framtiden. Älskade mamma, vi vill göra allt vi kan för dig!

 

I skrivande stund så finns mamma på ett korttidsboende i Ljusdal och får palliativ vård. 

Efter vinterns snömängder kom det en sommar med extrem hetta och där emellan dagar med fantastiskt ljus men även regniga dagar. Dessa väderväxlingar är en dröm för en fotograf. Jag har inte fotat så mycket tidigare, någonsin, som jag gjort detta året. Mycket tack vare att jag kunna komma ut på mina promenader utmed Klingerfjärden med Ninja, som jag monterat två stativ på. Promenaderna har varit extra viktiga för mig i år då det varit mycket att bearbeta och tänka på. Då har min kamerablick farit ut över naturen, över Klingerfjärden, följt fåglars vingslag, sett blommor och växter samt fångat ögonblick vid olika aktiviteter som hänt i Söråker. Det har varit mitt sätt att klara alla tragiska händelser som året haft med sig. I naturen, promenaderna utmed Klingerfjärden och möten med människor har hjälpt mig att få ny energi och kraft. Har inte ens orkat hålla denna blogg kontinuerligt uppdaterad under året och tog en time out från sociala medier med för att få en återhämtning. 

Fått flera härliga fotouppdrag under året och samtliga har med fyrtassade att göra. Valpfotograferingar av Tove Söderbloms valpar på Zallayas kennel men också hundägare som velat ha lite porträttbilder på sina fina hundar. Det är en härlig utmaning att fota hundar och djur. Försöka fånga hundens personlighet och samtidigt få en bild som ägaren önskar. Det är ju inte så lättdirigerade, även om en leksak eller godis kan vara en bra muta, men just Det jag gillar med att fota hundar. 

För tredje året i rad har jag och Kerstin Jennehag (med två texter av Harriet Sällström) skapat en almanacka om Söråker. Det är så otroligt roligt att få grotta ner sig i Söråkers historia och möta eldsjälar som gjort skillnad för byn. Då vi sålde almanackan för 2018 var det många som frågade om det kommer en till 2019 med. Att få höra det är så fantastiskt, att folk vill ha det vi gör för att vi tycker det är kul och intressant. När vi var i slutet av sommaren så började Kerstin och jag på allvar med att samla ihop material, intervjua de som vi ville ha med samt skriva om texter och söka bilder. Vi hade satt deadline i mitten av oktober för att tryckeriet skulle hinna trycka så vi kunde börja sälja dem i november. Så fort jag satte in att vi hade lämnat in manuset så kom den ena förbokningen efter den andra. När den väl fanns till försäljning gick det fort att vi i skrivande stund har endast ett fåtal kvar.

Vill här och nu tacka alla som köpt en almanacka eller två och nästan kunna lova att det kommer en 2020 med. TACK! Det är för att Ni köper som vi kan göra dessa almanackor. 

Exempel på hur en sida ser ut i almanackan 2019
(grön skärlinje syns)

Nu är det dags att avrunda denna långa text om 2018. Visat ett pyttelitet axplock av bilder men skrivit mer om händelserna i sig. Utelämnat mycket men försökt att få en balans i tungt och roligt som hänt. Det har egentligen varit ett skitår men samtidigt så är det ju själva livet. Det är inte "rosa moln" hela tiden. Har t.ex. bara haft en rejäl ryggkrasch detta året. Det är bra! Värken dygnet runt är ju min vardag. Önskade att mamma inte fått sin cancer, hade så gärna velat ha flera år kvar tillsammans med Nemo och Ludde men nu blev det inte så. Vi ser fram emot att få ha många fantastiska, busiga och lärorika år med Lycka. Redan nu har hon visat oss flera gånger att vi måste tänka "tik" och inte "hane" som vi är vana. Bara det när hon fick sitt första löp och vi förstod inte vem det var som blodat ner lakanen och varför. Eller när hon plötsligt "födde" en gummi-pip-gubbe-valp på juldagens morgonen eftersom hon var skendräktig.

Älskar denna fantastiska hund och älskar min fantastiska, underbara fru! 2019 kommer att bli bra, ja det blir det!! Skall ju arbeta med min fotobok så jag äntligen kan skicka den till tryckeriet med. Bara det liksom.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER, alla läsare!!!

Almanacka 2019 om Söråker med omnejd

För tredje året i rad har jag tillsammans med Kerstin Jennehag och Harriet Sällström skapat en almanacka om Söråker från förr och hur bygden förvandlats från förra seklet, men även från 1800-talet, till nutid. 

Almanackan handlar om platser och byggnader som haft intressanta verksamheter men som inte finns kvar nu, förändras eller så är de precis som förr. Vi visar med bilder och text ur böckerna "Bygd i förvandling" som en källa. De tre olika banden ligger till grund för mycket av den litteratur vi hämtar. Internet ger oss också en massa information men även personer men anknytningar till det vi skriver om. De verksamheter som finns kvar besöker vi och gör nya dokumentationer och personliga intervjuer som vi skriver om.
Några av Söråkers eldsjälar presenteras med personporträtt från tiden som aktiva i bygden. Vi försöker att träffa dessa personer för en intervju, men ibland kan artiklar om personen ligga till grund för vår text.
Vi hämtar även en del av vår bildinformation från Sundsvalls digitala museum.

Det är ett spännande arbete att hitta texter och vilka ämnen varje års almanacka skall handla om.
Redan nu har vi lite uppslag att fundera på för en ny upplaga, Almanacka 2020. Tänk att det finns så mycket här i Söråker och hur mycket som funnits genom åren, samt vilka underbara människor som arbetar för att hålla bygden levande. Fantastiskt!

Almanacka 2019 har ämnena:

• Skidsporten i Tynderö och Söråker
• Åke Höglund - Eldsjäl i Tynderö IK
• Wickmans skor
• Vinterny i Rolandsbacke
• Fjäl gästgiveri - Bånggården
• Glasblåsaren J.F. Gauffin i Fjäl
• Delta BTK
• Göran Jansson, en eldsjäl i Delta BTK
• Torgny Nordins inspirationsträdgård i Söråker
• Lite historik om Båtmanstorpet i Söråker
• Två berättelser om livet som piga eller jungfru
• Prästen Johan Ångströms världskända söner från Lögdö
• Skeppsholmen
• Ala skola

VÄLKOMMEN ATT KÖPA DITT/DINA EXEMPLAR AV AV ALMANACKAN
100:-/st

Välkommen att köpa almanackan hos:Ann-Marie Cevelidsgatan 10
Kerstin Åkervägen 2
Delta Blommor
Leifs Centrumkiosk (fd OKQ8)
Söråkers Folkets hus - Folkan
Söråkers Herrgård

Det går utmärkt att få almanackan skickad till sig mot extra kostnaden för frakten; Skicka Lätt - spårbart a' 58:- 1kg / 95:- 2kg alt. Blå påse L a' 79:-.

Försmak på fotoboken

Efter en omtumlande tid med så mycket roligt och fantastiskt som hänt för mig (jag har fått Nin(j)a och arbetet med almanackan), så har jag nu kommit igång ordentligt med fotoboken. Dags att ni alla får se ett utkast så ni får en föraning om hur den kommer att kunna bli och se ut. Det är ni värda!

Det är ett stort arbete med all research för att få fakta rätt men också att hitta passande bilder från min stora bildbank. Jag vill ju illustrera tiden från 2004 fram till dags datum hur Söråker förändrats med allt från strandpromenadens tillkomst, olika händelser och aktiviteter genom åren, till att visa "ögongodis" från vackra Söråker.
Det har verkligen hänt massor och att välja ut vilka ögonblick som kan passa för en fotobok som representerar Söråker och sedan skall vara kul att titta i lite nu och då är svårt men också spännande. Jag vill att ni som sedan köper boken skall känna att ni vill njuta av vackra bilder men också få lite mer inblick i samhället Söråker. Kanske du är nyinflyttad och vill veta vad som hänt innan Du kom hit, då skall du få veta det i min fotobok.

Något som är viktigt med för mig är att det är mina personliga texter till bilderna, hur jag upplevt ögonblicket jag förevigat med varje bild. Det skall inte vara en faktabok detta utan foton från mig med texter som jag vill förmedla min känsla med.

Med detta skrivet nu hoppas jag att ni har tålamod och ser fram emot att få se slutresultatet. Jag vill inte lova något publiceringsdatum, för jag vet ju aldrig vad morgondagen vill med min rygg.
Kommer att hålla er informerade så ni vet hur arbetet fortskrider. 😊 Det kommer att bli allt från ca 80-100 sidor.
Skulle ni redan nu känna att ni inte vill missa denna så går det att förhandsboka till mig via mail-länken här: Bokning fotobok om Söråker

Så här kommer fotoboken kunna se ut - Klicka på bild för större visning
(Bilden visar framsida, två sidor samt baksidan på boken.)

Nu vill jag önska er en underbar dag!! Kram till er alla!

Halvsekels besiktning

Idag har jag varit på vårdcentralen för "halvsekelbesiktning" och ett återbesök. Fick dock en tvåa.
Ny ombesiktning på torsdag. För högt blodsocker som måste kontrolleras..... Å jag som inte ätit godis (och mycket sällan söta bakverk) på många, många år.

Inför dagens återbesök hade jag varit uppe för provtagning och få fylla i ett formulär som var på många sidor. Många "kontrollpunkter" men eftersom jag varken röker eller dricker alkohol så var det många frågor jag kunde hoppa över. Den fysiska aktiviteten var jag bra på vad gäller vardags motion och kunde med stolthet skriva in 90 min/dag som jag promenerar. Äter frukost, lunch och middag med och det var ju bra och ett  plus i kanten men det stod inte att lunchen behövde vara varierad.... Grötlunch varje dag behövde jag alltså inte avslöja, så säg inget är ni snälla. 😉 Det var i stort sett allt de ville veta om min hälsa i formuläret så efter det var det bara att invänta återbesöket som var idag.

Mitt formulärsvar borde nog visa på en atletisk person, med goda matvanor och således en riktig friskus som inte nyttjar berusningsmedel eller nikotin i någon form. Sedan är det ju Jag som dyker upp. En kvinna i sina bästa år i och för sig men som tar sig fram på en rollator, kan inte sitta och har begränsad rörlighet och stor smärtproblematik sedan många, många år.
Nu var det en sjuksköterska som jag kände som jag skulle till så hon visste ju att det var Jag, men lite kul hade det ju varit om det varit någon annan som tagit emot mig.

En fin stjärna fick jag och att få "fullpott" i blodfetter är snudd på omöjligt, berättade sköterskan.

På torsdag skall jag alltså upp igen och dricka en glukosblandning (bläää för sött) och sedan ligga still i 2 timmar. De skall mäta blodsockret innan och efter intaget samt att jag skall vara fastande i minst 12 timmar. Alltså måste jag ha min tempurmadrass att ligga på för annars går det inte.
Blir en spännande dag detta...

Nu skall jag ta Ludde på en promenad. Det är vi värda! 😊

Vila i frid, Min kloka, envisa, vackra Nemo

Vila i frid  Min kloka, envisa, vackra Nemo
Det är vår sista morgon tillsammans. Du är hos mig och ligger nere vid mina fötter i soffan. Innan du lade dig där tassade du upp till mig och tvättade mina ögon och panna. Så gör du varje morgon och flera gånger om dagen. Får inte glömma att ”grisa” med dig lite också. Då borrar du ditt huvud in mot mina ben och du vill att jag kliar, gnider med mina händer ovanpå ditt huvud ner mot halsen. Gärna rätt hårt. Då låter du som en gris och tycker det är så skönt. 

Jag försöker ha vår samma rutin som vi alltid har. Jag dricker mitt morgonkaffe och håller koll på brasan. Du kurar ihop dig mellan mina fötter och faller i sömn igen, än är det inte riktigt dags att hålla koll på dina domäner i fönstret. Dina lugna, jämna andetag går över till djupa snarkningar.
Efter morgonpinket är det morgonvilan i soffan tillsammans med mig. Som alla mornar, så är vår dagliga rutin.

Tretton år har vi haft tillsammans, du och jag. Det är en lång tid både för hund och människa.
Tänk alla fisketurer vi varit ute på när vi hade husvagnen. Du älskar att vara ute i naturen med oss. Viforsen, Ljustorpsån, Fisklösa, Åstön men framför allt vid stugan. Du och Ludde kunde springa fritt där och du älskade att leta efter skogsmössen som pilade fram mellan härbret och uthuset. Men någon musjägare har du aldrig varit eftersom de alla undgått dig. 
Både vid stugan och hemma har du din självklara plats uppe på ditt hundhus. Där har du full kontroll över vad som händer ute på dina domäner. För det är din huvuduppgift, enligt dig, att hålla koll. Sheriffen i Söråker, det är Du det. 

Nu är det mindre än sex timmar tills våra vägar skiljs, Nemo! Du ligger fortfarande tryggt nere vid mina fötter och sover. Några tidiga solstrålar letar sig fram till dig. 
Ditt lugn de senaste två dagarna gör att jag undrar om du vet att det är så, att du trots allt känner av att det snart är så. Att du vet att du inte behöver lida mycket längre till, att du snart kan få springa runt i djurhimlen med våra katt- och hundänglar. 

Jag minns dina första födelsedagar. De hade vi på Ala skola tillsammans med de elever Lillis och jag hade hand om. Då blev det glass och saftkalas för alla. Du satt på kortsidan av bordet och eleverna utmed långsidorna. 
Du var omtyckt på skolan. När jag hade med dig dit så kom eleverna fram och ville leka och busa med dig, men också överösa dig med kärlek. Redan då visade du på ditt stora tålamod och hur du tycker om människor. 

När Ludde kom som ny familjemedlem var du snabb att visa honom in i hundvärldens ”vett och etikett”. Du har alltid varit tydlig i hundspråket. Ibland kanske lite för tydlig så vissa andra hundar ”fått på pälsen” när de inte lyssnat på dig. Ditt tålamod med valpar började med Ludde. Han kunde hänga i dina öron, bita i dina ben och lurpassa på dig när du sov och då väcka dig med ett litet nafs. Inte blev du arg för det inte, du visste att Ludde bara var en (slyngel)valp och blev förlåten för sin busighet. 

Din kärlek till valpar har följt dig genom åren. Du skulle ha blivit en exemplarisk pappa. Vid flera tillfällen har både grannskapets valpar och rasfrändersvalpar varit på besök hos oss. Då har du pysslat om dem men också hållit koll på dem så de betett sig okej i flocken. 
Ett litet underbett satte stopp för avel men att få visa upp sig i utställningsringen, det älskade du. När du fick ditt första certifikat i Nordichallen i Sundsvall så jublade jag i högan sky och du klättrade upp mot mig för att dansa med mig. Detta blev vår sista utställning men vilken fantastisk avslutning det blev.

Du och jag har kämpat oss igenom så mycket tillsammans. När du var valp följdes vi åt steg för steg när jag var nyopererad. Sakta men säkert utökade vi våra promenader. Jag blev starkare, du blev starkare! 
Med din styrka har du klarat både ett huggormsbett och ett jordgetingsbett. 
När du märkte att jag var stark nog lät du Ludde ta över som min rehab-hund och utnämnde dig till "vaktchef". Ute följde de som gick utanför tomtgränsen och berättade att det är du som bor här. Om de kom in på vår tomt blev du så lycklig och sa ”äntligen besök”. Så det där med vakthund stämmer nog inte så bra men en riktig gårdshund är du allt. Tar hand om din gård, din flock och trivs ute i ur och skur, värme och kyla.

Snart har vi bara tre timmar kvar tillsammans, du och jag. Solen skiner ute nu och det är -14 grader. Du vill ligga ute och självklart skall du få göra det. Det är ju ute som du trivs allra bäst. Jag gör i ordning med bädden och flera fällar. Solen ligger mot ditt hus på altanen och nu mår du gott när du får ligga där och småslumra lite en stund. 

Nu har du fått din sista promenad här i Söråker. Du fick ”läsa tidningen” så mycket du önskade.
Det fick ta den tid du ville att promenaden skulle ta och var och varannan meter lämnade du ett meddelande till grannskapets hundar. ”Nemo was here!”

Det är dags nu, dags att ta farväl! Min älskade Nemo, du har varit en fantastisk vän och följeslagare. Tack för de 13 år vi fått tillsammans! 
Nu är du fri all smärta och besvär. Lek med våra katter Fia, Kia, Lukas, Coster och de du inte hann träffa. Zorro kommer att möta upp dig och nu kan ni springa tillsammans igen som ni gjort på Åstön och häromkring. Nu har ni inga begränsningar utan spring fritt på evighetens äng.
Du kommer att vara saknad men jag vet att du har det bra nu. 
Nu bor du i mitt hjärta och kommer för alltid att vara där! 

<3 Nemo 2004-12-16 — 2018-02-07 <3