Vila i frid, Min kloka, envisa, vackra Nemo

Vila i frid  Min kloka, envisa, vackra Nemo
Det är vår sista morgon tillsammans. Du är hos mig och ligger nere vid mina fötter i soffan. Innan du lade dig där tassade du upp till mig och tvättade mina ögon och panna. Så gör du varje morgon och flera gånger om dagen. Får inte glömma att ”grisa” med dig lite också. Då borrar du ditt huvud in mot mina ben och du vill att jag kliar, gnider med mina händer ovanpå ditt huvud ner mot halsen. Gärna rätt hårt. Då låter du som en gris och tycker det är så skönt. 

Jag försöker ha vår samma rutin som vi alltid har. Jag dricker mitt morgonkaffe och håller koll på brasan. Du kurar ihop dig mellan mina fötter och faller i sömn igen, än är det inte riktigt dags att hålla koll på dina domäner i fönstret. Dina lugna, jämna andetag går över till djupa snarkningar.
Efter morgonpinket är det morgonvilan i soffan tillsammans med mig. Som alla mornar, så är vår dagliga rutin.

Tretton år har vi haft tillsammans, du och jag. Det är en lång tid både för hund och människa.
Tänk alla fisketurer vi varit ute på när vi hade husvagnen. Du älskar att vara ute i naturen med oss. Viforsen, Ljustorpsån, Fisklösa, Åstön men framför allt vid stugan. Du och Ludde kunde springa fritt där och du älskade att leta efter skogsmössen som pilade fram mellan härbret och uthuset. Men någon musjägare har du aldrig varit eftersom de alla undgått dig. 
Både vid stugan och hemma har du din självklara plats uppe på ditt hundhus. Där har du full kontroll över vad som händer ute på dina domäner. För det är din huvuduppgift, enligt dig, att hålla koll. Sheriffen i Söråker, det är Du det. 

Nu är det mindre än sex timmar tills våra vägar skiljs, Nemo! Du ligger fortfarande tryggt nere vid mina fötter och sover. Några tidiga solstrålar letar sig fram till dig. 
Ditt lugn de senaste två dagarna gör att jag undrar om du vet att det är så, att du trots allt känner av att det snart är så. Att du vet att du inte behöver lida mycket längre till, att du snart kan få springa runt i djurhimlen med våra katt- och hundänglar. 

Jag minns dina första födelsedagar. De hade vi på Ala skola tillsammans med de elever Lillis och jag hade hand om. Då blev det glass och saftkalas för alla. Du satt på kortsidan av bordet och eleverna utmed långsidorna. 
Du var omtyckt på skolan. När jag hade med dig dit så kom eleverna fram och ville leka och busa med dig, men också överösa dig med kärlek. Redan då visade du på ditt stora tålamod och hur du tycker om människor. 

När Ludde kom som ny familjemedlem var du snabb att visa honom in i hundvärldens ”vett och etikett”. Du har alltid varit tydlig i hundspråket. Ibland kanske lite för tydlig så vissa andra hundar ”fått på pälsen” när de inte lyssnat på dig. Ditt tålamod med valpar började med Ludde. Han kunde hänga i dina öron, bita i dina ben och lurpassa på dig när du sov och då väcka dig med ett litet nafs. Inte blev du arg för det inte, du visste att Ludde bara var en (slyngel)valp och blev förlåten för sin busighet. 

Din kärlek till valpar har följt dig genom åren. Du skulle ha blivit en exemplarisk pappa. Vid flera tillfällen har både grannskapets valpar och rasfrändersvalpar varit på besök hos oss. Då har du pysslat om dem men också hållit koll på dem så de betett sig okej i flocken. 
Ett litet underbett satte stopp för avel men att få visa upp sig i utställningsringen, det älskade du. När du fick ditt första certifikat i Nordichallen i Sundsvall så jublade jag i högan sky och du klättrade upp mot mig för att dansa med mig. Detta blev vår sista utställning men vilken fantastisk avslutning det blev.

Du och jag har kämpat oss igenom så mycket tillsammans. När du var valp följdes vi åt steg för steg när jag var nyopererad. Sakta men säkert utökade vi våra promenader. Jag blev starkare, du blev starkare! 
Med din styrka har du klarat både ett huggormsbett och ett jordgetingsbett. 
När du märkte att jag var stark nog lät du Ludde ta över som min rehab-hund och utnämnde dig till "vaktchef". Ute följde de som gick utanför tomtgränsen och berättade att det är du som bor här. Om de kom in på vår tomt blev du så lycklig och sa ”äntligen besök”. Så det där med vakthund stämmer nog inte så bra men en riktig gårdshund är du allt. Tar hand om din gård, din flock och trivs ute i ur och skur, värme och kyla.

Snart har vi bara tre timmar kvar tillsammans, du och jag. Solen skiner ute nu och det är -14 grader. Du vill ligga ute och självklart skall du få göra det. Det är ju ute som du trivs allra bäst. Jag gör i ordning med bädden och flera fällar. Solen ligger mot ditt hus på altanen och nu mår du gott när du får ligga där och småslumra lite en stund. 

Nu har du fått din sista promenad här i Söråker. Du fick ”läsa tidningen” så mycket du önskade.
Det fick ta den tid du ville att promenaden skulle ta och var och varannan meter lämnade du ett meddelande till grannskapets hundar. ”Nemo was here!”

Det är dags nu, dags att ta farväl! Min älskade Nemo, du har varit en fantastisk vän och följeslagare. Tack för de 13 år vi fått tillsammans! 
Nu är du fri all smärta och besvär. Lek med våra katter Fia, Kia, Lukas, Coster och de du inte hann träffa. Zorro kommer att möta upp dig och nu kan ni springa tillsammans igen som ni gjort på Åstön och häromkring. Nu har ni inga begränsningar utan spring fritt på evighetens äng.
Du kommer att vara saknad men jag vet att du har det bra nu. 
Nu bor du i mitt hjärta och kommer för alltid att vara där! 

<3 Nemo 2004-12-16 — 2018-02-07 <3