En lärorik och rolig vecka

Man brukar säga att "Kunskap är inte tung att bära", och visst är det så. Jag har alltid tyckt om att lära mig saker och att sedan dela med mig av min kunskap är nästan ännu roligare.
Sedan ung så var det fotbollen som gjorde att jag strävade mot nya mål. Bli bättre och alltid nå högre. Jag utbildade mig till ungdomsfotbollstränare, massör och inom idrottsskador. När jag jobbade som målare var det att bli duktig och noggrann men också snabb. Då jag började arbeta inom Securitaskoncernen gick jag alla utbildningar som fanns inom väktarbranschen och det sista blev till Kundansvarig gruppledare.
Nu är det inom fotograferingen som jag känner att jag utvecklas och vill hela tiden lära mig mer.
När kroppen säger ifrån så gäller det att hitta nya utmaningar som passar mig och fotograferingen känns som en oändlig kunskapsbank. Med den digitala tekniken utvecklas fotograferingen och fotokonsten hela tiden. Men här känner jag att det gäller att inte bli "fartblind". Jag vill att andra skall titta på mina bilder och kunna säga "Det där måste Ann-Marie ha fotat" just för att de känner igen min fototeknik. Kan vara hur jag komponerar en bild som, eller fångar en ögonblicksbild en känsla, eller ljuset i en miljö. Att ha mitt eget signum.

Denna vecka har is och halka satt stopp för mig att komma ut, trots mina icebugs kängor. Funderade på att göra nått kul i fotoväg inomhus. Fick se hur Kristina Lätt i Luleå fångat droppar med sin kamera och fått till läckra bilder. Det såg kul ut men hur gör jag?? Hörde av mig till Kristina och fick veta hur hon gjort så jag kunde bygga upp en liten studio i vardagsrummet. En stor skål med vatten på ett vitt, inplastat papper samt vit kartong till bakgrund. Hon hade en ballong med vatten men jag tog en plastpåse och hängde den i lampan över bordet. Sedan en blixt på vänster sida och kameran på stativ. Enkelt, bara att fånga droppen från påsen som jag gjort hål i. Eller?? Det var rödbetssaft i vattnet förresten så vattnet färgades magenta. Jag försökte få in rytmen för att fånga droppen i rätt ögonblick för min blixt ville inte hänga med riktigt i serietagningen.

Studion riggad

Efter en stund kände jag att jag fick in en rytm och droppen gjorde läckra plums i vattnet som blev till bilder. Fick låna ett 60mm makroobjektiv av Thomas Bergman och då började det hända grejer.

På lördagen fick vi en härlig överraskning när vår son Fredrik och hans kompis Johan Sund kom och hälsade på. Fredrik jobbar och bor i Stockholm men denna helgen kom han hem för att fira sin vän Erika tillsammans med Johan och deras vänner. Fick ett sms från Fredrik som sa att de var på väg och tänkte bruncha hos oss. Visst, så varmt välkomna!

Det roliga var att de hade köpt allt för att göra sig ett par rejäla omeletter. Utan pardon började de hacka och skära för att fixa sin brunch. Fredrik gjorde en omelett till Johan och Johan en till Fredrik. Likt bröder delade de sedan på varandras när de ätit halva. Gissa om vi skrattade åt dem och vi hade några härliga timmar tillsammans. Buketten med rosor som vi fick blev vi extra glada för.

Hundarna vädjar till Johan

Det är inte bara fotograferingen som tilltalar min kreativa ådra, det är själva skrivandet med. Nu är det en text i veckan som jag skall skriva eftersom skrivgruppen satt igång. Hade tidigt bestämt att jag skulle skriva om Lillis och mig, att vi är familjehem. Blev glatt överraskad på senhösten när vi fick ett samtal från Anna på Vassa budskap. Hon hade fått i uppdrag att intervjua särskilt utvalda familjehem och vi var just det, ett särskilt utvalt familjehem. Gissa om det kändes hedrande.

Denna intervju skall sedan publiceras på Socialstyrelsens hemsida. WOW! Nu kommer inte vi stå med våra egna namn, alla är anonyma, men Vi vet ju vilken intervju som är våran.
Att vi är familjehem har uppmärksammats tidigare då Karlavagnen sände ett program om Familjehem en Annandag jul för några år sedan och jag var med i programmet. Både Lillis och jag vill sprida den positiva bild det är att vara familjehem då det tyvärr ofta kommer upp en negativ när man hör ordet Familjehem. Vi har också fått höra av våra ungdomar om dåliga familjehem och vill verkligen inte blandas ihop med dem. Därför känns det viktigt att prata högt och tydligt om vad vi gör.
Därför handlar min skrivgrupps text om just det.
Avslutar dagens blogginlägg med den texten.
Ha en fantastisk dag och tills vi hörs nästa gång, KRAM till er Alla!

Vårt hem är ett familjehem 

När våra söner blev ”flygfärdiga” och ville prova sina egna vingar ute i den stora världen, blev det tomt här hemma hos oss. Plötsligt hade vi två tomma rum som vi skulle fylla med något.
Vi gör ett ”lekrum” i ett, sa vi. Där kan vi göra så vi kan sitta och binda flugor och göra lite hemslöjd som knivskaft och annat som inte kräver några maskiner. Det andra rummet kanske vi kan göra till ett bibliotek, med två sköna fåtöljer och alla våra böcker i bokhyllor utmed väggarna. Ett lekrum i ena rummet blev det men något bibliotek gjorde vi däremot inte.
Tiden gick. Vi jobbade då bägge två på Ala skola med barn i behov av särskilt stöd. Ofta pratade vi om att det vore bra att kunna följa upp de elever vi jobbade med även på hemmaplan, eftersom många av dem behövde hjälp med läxor men också social stöttning. Barn som av olika anledning inte fick det stöd dom behövde i hemmet. Nu var vi bara elevassistenter så något riktat arbete med eleven/eleverna på hemmaplan hade ju inte.
Vi såg att många av killarna, ja det var oftast killar som var hos oss då, var ”kunskapstörstiga” och då de med det material vi anpassade för dem plötsligt förstod, var det som att se en gloria tändas över dem. Ahaaa, var det inte svårare än så?! Just detta att hjälpa dessa elever att få intresset för skolan och skolarbetet var drivkraften för både Lillis och mig. Många av eleverna som kom till oss var ”strulputtar” som mest störde i klassrummet eftersom de inte förstod, om de ens gick in i klassrummet. Hos oss fick de tid och uppmärksamhet och med anpassat skolmaterial kom resultaten hos var och en, sakta men säkert.

En dag då vi såg på våra lönespec. att Timrå kommun sökte familjehem var det som att meddelandet var särskilt riktat till oss. Det är ju det vi skall bli, vi skall fylla det tomma rummet med ljud från en ungdom. Men, kan vi bli familjehem? Vi som är två tjejer och lever i lag?
Ja, varför skulle Det spela någon roll? Kommunen såg direkt att vi passade bra för att bli familjehem med vårt engagemang för barn och ungdomar, genom de referenser de fick in om oss och den intervju de gjorde med var och en av oss här hemma.

Detta blev starten på ett långt engagemang som fortfarande gäller än idag 10 år senare.
Det har gått många killar och tjejer över vår tröskel och som blivit en del av vår familj. För oss är det just det som är det viktigaste, att varje ungdom som kommer hit och bor hos oss är en familjemedlem. Som i vilken annan familj som helst, och här gäller ansvarstagande, stöttning och omsorg för varje enskild ungdom. Varje kille och tjej har kommit hit med olika förutsättningar, erfarenheter av livet och olika behov av hjälp. Det har vi fokuserat på och sedan gjort allt för att ge dem ett tryggt hem och stöttning för att klara skolan och få en bättre start i livet.
Vårt intresse för naturen och fiske har passat för många av ungdomarna då de, liksom vi, fann lugnet vid vattnet och nöjet att få fiska. För några har ett restaurangbesök varit något de aldrig tidigare upplevt eller ens se en film på bio. Att få komma till vår stuga i Jämtland och bo invid en sjö mitt ute i skogen, blev till ett stort äventyr med nya upplevelser och intryck. 

Många har fått lära sig hur det sociala spelet fungerar genom att träffa våra vänner och söner. Genom att få vara med i samtal och vara betydelsefull fick de lära sig de ”koder” som gäller.

Att få vara familjehem är en ynnest men också ett stort ansvar, mycket engagemang och arbete, som i vilken familj som helst. Vi tar hand om någons barn. Ett barn/ungdom i tonåren som behöver få känna sig värdefull för den de är. Det är just det vi försöker få dem att känna sig och vara hos oss.
Glädjen när vi fått se en ungdom ”blomma ut”, de slokande axlarna och den lite osäkra blicken då de kom hit, blivit stabilare och ögonen gladare, är helt fantastisk. Att få se dem lyckas! Det får hjärtat på oss att bubbla och fyllas av värme.
De ungdomar som bott här har varit hos oss allt från ett halvår till 3 år beroende av ålder och behov. Än idag har vi kontakt med många av dem samt de elever som vi haft på skolan. Facebook är ett suveränt sätt att kunna följa ”våra” ungdomar och se hur de utvecklas till att bli fina personer. 

Strandpromenaden i Söråker

Denna vackra plats, Söråker, som jag kommit att älska som den bästa orten att bo i.
Flyttade hit 1997 då kärleken förde mig bort från storstadsdjungeln Stockholm till fantastiska Söråker, och inget kunde var mer rätt. Jag har alltid varit en person som trivts bäst med mossa och skogsmark under fötterna. Om det inte var fotbollsplanens gräs eller grus så klart. Fotbollen hade en stor plats i mitt liv fram till jag var runt 24 år som aktiv och därefter som tränare.

När jag först kom till Söråker blev jag som förälskad i människornas värme och vilja att prata med mig och säga ett "hej" då våra vägar korsades. Något som var helt utopi i Stockholm och inte var det bättre i förorten jag bodde i, Handen. (Senare blev det Haningen.) Om jag sa ett "hej" så tittade helst personen åt ett annat håll eller tittade tomt på mig som om jag var en utomjording.
Här i Söråker kunde kassakön i ICA vara dagens höjdpunkt. Det var där man samtalade med varandra och fick höra lite skvaller och allmänt "viktig" information. Här gällde ingen snabbkassa i högt tempo inte. Det gillade jag och nog är det så än.

Till sommaren är det 20 år (!) sedan jag flyttade hit och Söråker känns som Min hemort. Lillis brukar ofta säga att jag känner till folk och platser mer än vad hon gör, och då har hon bott här sedan tidigt 80-tal. Men det kan finnas en enkel förklaring till det. Söråkers strandpromenad är en och även att jag är (obotligt) social och gillar att prata med folk samt är intresserad av bygdens historia.

Jag har varit och är som en evig vandrare här i byn. Älskar att flanera/spatsera/promenera och sedan min ryggskada gjorde mig mer och mer handikappad är promenaderna min träning samt "lisa för själen".

Tidigare år for Lillis och jag ut med hundarna till Åstön för att promenera med dem där samt njuta av en äggmacka och kaffetår. Ju mer ryggen krånglade, ju färre blev tyvärr resorna dit.
2012 hjälpte Timrå kommun mig på traven lite då de gjort klart Strandpromenaden utmed Klingerfjärdens strandremsa från Delta terminalen bort till reningsverket i Strand. (Informationskarta över rekreationsområdet) En sträcka på 2,5 km slingrig grusstig med belysning.
Hela strandpromenaden är fullt av "smultronställen" och jag hade ett särskilt strax intill båthamnen. Två vackra träekor som slets sönder mer och mer för var år som gick. Dessa båtvrak följde jag genom åren i alla årstider och olika tider om dygnet.
Att få gå utmed promenadstråket är lika berikande varje gång jag går. Alltid med kameran som sällskap och med åren utrustades Rollga så jag kunde ta med mig olika objektiv och sedan även spände fast ett enbentstativ. Jag såg fram emot dagens promenader och även om jag bara kunde gå en liten bit så var det gott nog. Det var och Är en av det bästa motivationerna för mig till att träna varje dag och se mening med träningen. Tack och lov har jag utsikt över Klingerfjärden så min fotograferings-nerv får sitt även om jag inte klarar att komma ner till strandpromenaden under framför allt vintern.Tänk om kommunen kunde ploga lekplatsen "Röda torget", då skulle jag kunna komma ner jag med via den nya delen av strandpromenaden. Varken jag eller rollatorn klarar att gå i snö. Liksom många andra med barnvarnar och rollatorer för den delen. Träningen på gåbandet fortsätter och jag längtar till våren när vägarna blir farbara även för mig.

På strandpromenaden är jag nästan aldrig ensam. Det är oftast någon där som kanske bara hejar på mig eller stannar för en pratstund. För några år sedan gick jag ungefär vid samma tid på förmiddagen. Då råkade jag på en man som gjorde detsamma. I början blev det bara ett hej men snart stannade vi och pratade några minuter. Han hade trots allt ett tränings-/promenadtempo som jag inte ville störa. Ofta såg han mig stå och blicka ut över Klingerfjärden och kameran i högsta hugg. En gång stannade han och frågade, vad ser du Nu då?? Då tittade jag mot en rad med björkar i höjd med Nya Söråkersgatan. Han tyckte nog inte att det fanns något märkvärdigt att se just där. Då berättade jag att han skulle bara se ett litet utsnitt, att det var björkarna och ljuset mot dem som var i mitt fokus. Men oj! Ja, det var ju fint, blev hans svar. Det gäller att se det lilla i det stora. Varje timme har sitt ljus, liksom varje dag och årstid. Finns ju nått att fota och se varje gång jag är ute och går. Inte säkert att det är ju hela panoramat ut mot Klingerfjärden som är det vackraste just då.

Nu när vintern håller mig borta från strandpromenaden, är det bilderna jag tittar på och visst får det mig att längta mer.
Här nedan får ni ett axplock av de jag tagit genom åren och jag vill med dem visa vad strandpromenaden har att erbjuda. Inte bara vackra bilder på vyn alltså utan "praktiska" bilder på hur det ser ut där. Att det inte finns direkta vinterbilder har ju sin förklaring.

Ser det inte inbjudande ut så säg.

Hela promenadstråket är utmarkerat här

Jag tar provsitter en av bänkarna

Historiska platser finns beskrivna på skyltarna utmed
hela strandpromenaden

Hunden Lilly vill ha grillkorv. Finns många grillplatser.

Mina kära bårvrak som inte finns längre. 

Intill båthamnen en varm och stilla dag

Hämtat näten och rundar Söråkers udde

Vintern är vacker vid Söråkers udde

Höstljuset var fantastiskt vid båthamnen 2014

Denna brygga med båt finns vid första stenpiren från
Delta terminalen och Söråkers udde sett.

Vacker vy från båthamnen mot Strand

Denna första delen av strandpromenaden har jag fotat
mest eftersom jag inte klarat gått så långt alltid.

Här känner ni igen er som bor vid Sörvik mot Strand. 

En bänk bortom båthamnen mot Sörviksgatan

Människa som hund trivs att gå här

Nya delen av strandpromenaden vid lekplatsen "Röda Torget"

Motionären på strandpromenadens nya del

Bänken vid Strand

En vinglig flanör jag är

Det går framåt

Efter senaste ryggkraschen så känns det som att ryggen äntligen vill vara lite snällare med mig. Den dagliga träningen ger resultat och nu går jag på gåbandet 3-4 ggr/dag a' 20 min. I november var det bara minuter det handlade om...

Mitt kära gåband som är anpassat för att passa för mig

För er som inte vet så var jag in till sjukhuset i oktober i fjol för en undersökning som inte blev av.
En dubbelbokning som gjorde att min läkare inte fanns på plats och värst var bårtransporten som inte var liggande utan en sittande-bår i fällknivsmodell. Detta havererade min rygg totalt och ett tag var det nära att jag skulle bli kvar på sjukhuset just för den skull.
Men fantastiska sköterskor fick till en ambulanstransport hem åt mig, efter många samtal och tjat.
Jag hamnade på ruta 1 igen efter den sjukhusresan och blev helt beroende av Lillis hjälp och kunde inte ta mig ut ur sovrummet på flera dagar. Sakta, sakta steg för steg kunde jag klara mig mer och mer själv. Med gåbordet som stöttning var det ett "halleluja moment" när jag äntligen kunde gå på toaletten själv. I november kom jag in i vardagsrummet och att kunna ligga i soffan där istället för i sovrummet. Det är så skönt. Liksom att kunna ta de första stegen, sekunderna och minuterna på gåbandet.
Det är just det där som är så bra, att kunna blicka lite bakåt ibland för att se hur framstegen är. Ibland känns det ju motigt att inte kunna vara ute och njuta av promenaderna som jag kunnat innan snön, och före senaste kraschen. När jag då tänker tillbaka på kanske senaste veckan eller månaden, så ser jag att det går ju framåt.
Är så tacksam över att kunna vara uppe och göra saker som jag vill göra. Att kunna fotografera, stå och binda lite fiskeflugor, skriva ut bilder, baka kladdkaka. Ja, det är mycket jag Kan göra.
Vet att många ser vad de inte kan göra men jag ser alltid till det jag Kan. Varför lägga fokus på sådan som jag inte kan?

Ops! Nu avslöjade jag mig visst. Här är burken... ;)

Det är ju helt meningslöst och ger bara en massa negativ energi. Lätt då att komma in i en ond (nu pratar jag inte om smärta) spiral och bara se mörker. Inte min grej!!! Positiv energi och se allt det bra och njutningsfulla i livet istället. Vet att många även låter sin sjukdom/smärta sätta gränserna. Visst, det gör den för mig med men jag hittar alltid något jag Kan göra och på så sätt få ut något bra av Varje dag. Nu kan jag gå på gåbandet i
20 minuter flera gånger om dagen och hoppas att jag snart är uppe i 30 minuter.
Nästa stora mål är att kunna sitta. Det har jag inte klarat på över ett år nu. Har klarat två (2) minuter som mest. Tänk att kunna sitta och fika t.ex. Det skall jag klara med!! Att föra träningsdagbok är ett perfekt sätt för mig att kunna se mina framsteg, samt sätta upp stora mål och delmål.

Ni som känner mig vet att jag älskar att skriva. Okej, ni som börjat läsa min blogg nu har nog anat det redan. :) Tänkte jag skulle bjuda på en text från ett skrivgruppsmöte. Då fick vi en ny rubrik att skriva om till nästa möte. Det var innan vi började jobba med almanackan för 2017. Har valt en lite aktuell rubrik, ja ni förstår när ni fortsätter att läsa. Mycket nöje!

Om jag var en ”Ove”

Första tanken är direkt, detta är omöjligt. Hur skall jag kunna bli en person som är bister, en misantrop som vill att allt alltid skall vara på ett sätt och helst ”rätt sätt”. Att sakna social kompetens känns även det som utopi. Beklaga sig över tekniken och alla dess finesser, vilket kan vara t.ex. att en espressomaskin som hamnar i skottgluggen. En riktig stofil helt enkelt. 

Om jag nu skall försöka mig på detta så får det bli som en maskerad jag skall delta på. Kommer att bli skönt att kunna ta av mig den kostymen sedan.

Det första jag märker när jag vaknar är att glipan mellan rullgardinen och väggen gör att solen sticker i mina ögon. Får god lust att somna om då dagen redan känns förstörd. De sa i affären att denna rullgardin skulle stänga ute allt ljus och göra mörkret totalt i rummet. Men varför sa de inget om glipan? Dessa försäljare, att man inte kan lita på någon. Affärsbiträdet var så påstridig om just detta. Det skulle bli helmörkt i rummet, inget ljus alls skulle tränga sig in. Funderar över om jag skall gå tillbaka till affären och lämna tillbaka rullgardinen eller inte. Reser mig upp och blir sittandes på sängkanten. Kanske jag kan vända på rullgardinen så blir glipan mindre. Ja, det skall nog fungera. Tänk att man måste ordna allt själv.

Ena strumpan är borta. Vet att jag tog av mig bägge igår kväll när jag satt på samma sätt. Den kan väl inte bara försvinna heller? Mödosamt går jag ner på knä och ser om den ligger på golvet under sängen. Mycket riktigt, där ligger den långt in och blänger på mig. Hur sjutton har den hamnat där och hur skall jag få fram den?

Strumpjävel, du kan allt ligga kvar där. Jag har flera sörru. Tro inte att du skall få mig att kräla på golvet efter dig. Tar ett nytt stump-par från byrålådan och i min iver att sära på dem ser jag inte att de är förankrade med en plastklämma. Då jag rycker till går det hål på ena strumpan när platsklämman far igenom. Ilsket sätter jag på mig dem och går ut i köket.

Bara jag får lite kaffe så skall allt vara som vanligt igen. Vattnet skall fyllas till fjärde koppen men det blir två muggar. Först dricker jag en tillsammans med knäckesmörgåsen som är bredd med messmör. Den andra muggen skall avnjutas långsamt tillsammans med läsning av tidningarna. Alltid på detta sätt, varje morgon. Denna stund är helig och får inte störas av något eller någon.
Med bestämda steg går jag fram till kaffebryggaren och drar loss kaffepannan. Självklart en enkel kaffebryggare som bara brygger vanligt kaffe. Rätt och slätt. Inga konstigheter.
Fyller på vattnet och tar tag i kaffeburken. Den är oroväckande lätt och jag minns med ens, jag tog sista kaffet igår. Stönar högt och ropar mot några gudar som inte vill lyssna. Hur kunde jag glömma detta, jag var ju till affären igår?? Det står alltid KAFFE på inköpslistan. Nu när jag tänker på det så hade jag faktiskt tagit mitt kaffepaket från hyllan i affären. Jag hade till och med betalat för det men när jag stod och packade ner sakerna i kassen, kom ett par snorungar till kassan och började gorma. Minns inte om vad men de förde ett rackarns liv. Som om de var ensamma i affären och den ena knuffade på den andra och pekade mot mig. Eller om det var mot kvinnan intill mig. De skrattade så där högt och oförskämt som bara snorungar kan göra. Att inte föräldrarna lär dem hyfs längre, hur man beter sig ute bland folk. Visa hänsyn och respekt är väl något de aldrig lär sig numera. Annat var det på min tid. Då skulle man niga och svara artigt på tilltal.
Det var alltså nu som jag tog mina kassar och gick, utan att titta på rullbandet som jag alltid gör annars. Alltid denna extra koll för att se så jag inte glömt något.
Tack vare dessa djävla ungar har jag nu inte mitt kaffe att kunna avnjuta i lugn och ro.
Nu måste jag vänta i en timme innan affären ens öppnar. En hel timme!! Gå in till grannen och be om lite kaffepulver kommer aldrig på frågan. Då måste jag ju bjuda tillbaka sedan.
Sätter mig tungt på stolen vid köksbordet och inväntar att ICA skall öppna.

Ann-Marie Stålgren 2016-03-01

Löptider

Nu är det inte mig vi pratar om. Fast visst vore det härligt att kunna springa, ta en löprunda när gåbandet känns för enahanda. Näe, nu handlar detta om hundarna och deras löptider. Granntiken verkar nämligen vara inne i sin period nu. Vad var det vi pratade om igår, Karin Norlin. Din Jackson som har det jobbigt nu med tikar som luktar gott och han bara måste ut, hela tiden.
Idag såg jag grannschäfern gå förbi med sin husse och tänkte inte mer på det. Nemo och Ludde var ute och de brukar bli så glada över att få hälsa på Girl, som hunden heter.
Tittar till dem efter några minuter och ser då hur Ludde hoppar och hoppar för att komma upp över staketet. Nemo tar tag i en av stålrutorna och försöker bita av den. Han är inte rädd om sina gamla tänder nu inte. Och Ludde "studsboll" får inte sista spänsten för att kunna komma över. De byter teknik och arbetar istället tillsammans med staketet. försöker gräva sig under men inte funkar det inte. Jag står och tittar på dem en stund och fnissar lite. Girl löper alltså och visst kan det vara lite irriterande att de måste gå förbi just då men men.
Sorry killar! Ni har inte en chans. Ops, kommer det mer snö så är det Jag som står med långnäsa för då blir det enkelt att hoppa över.
Idag vann staketet!!

Ååååååå, lite till bara...

Jag biter och du gräver, Ludde

Men brorsan, hur tänker du nu?

Där går hon!! Kom tillbaka, Giiiiiiirrrrlllllllll!

Snö är härligt, eller hur! Inte är det kallt nu heller och solen kikar fram lite så allt borde vara perfekt för en promenad. På med icebugsen och laddar Rollga med kamerorna. Det är lite takdropp från taket där solstrålarna hittar fram och smälter snön. Nog känns det härligt allt. Går ut på gatan och där tar det nästan tvärstopp. Oplogad gata sedan senaste snön och endast bilspåren som ledsagare gör att det inte blir den där härliga promenaden jag sett fram emot. Sakta men säkert går jag bort mot lekparken och där tog det verkligen TVÄRSTOPP.

Oplogad gångväg = ej Rollga farbart

Som andra vintrar så plogas inte gångvägen mellan Cevelidsgatan och Ängsvägen. Det är en upptrampad stig (knappt) och några fyrhjulings- och skoterspår men det hjälper inte mig. Står där ett tag och ser hur solen får molnen att skingras ut mot Klingerfjärden bortom båthamnen. 

En fyrhjuling med plog for förbi oss häromdagen. Tänk om hen kunde ha plogat gångvägen då hen ändå for den här vägen.
Vet att det är många med barnvagn i området med som går hit med barnen för att åka pulka i lilla backen vid rutschkanan. Nu när jag kör klagosången kan jag berätta att gatlamporna som finns här i lekparken inte lyser heller när mörkret faller. Inte på många år, så det är pannlampa som gäller.
Bara till att vända hemåt och gå denna gatstump flera gånger istället. Jag klarar inte att gå i backe så jag kan inte ta mig uppför Cevelidsgatan, annars hade ju det varit ett alternativ. Att gå Åkervägen istället. Men spark då, kanske ni undrar. Jo, så länge det inte är grus eller mycket snö att forcera med den så funkar det. Jag kan ju inte stå på medarna och sparka mig fram men ha som stöd som Rollga.

Övervintrare

Noterar att grannens motorcykel står ute som vanligt. Året runt i regn och snö, ur  och skur. Nu har den ett snötäcke över sig men jag undrar hur den mår och kan tänka mig att många motorcykelentusiaster slår sig för pannan när ni ser bilden. Dags att gå hem igen. Skönt med lite frisk luft och få blicka ut över Klingerfjärden. Ingen som var ute idag dock som jag kunde språkas lite med. Alltid lika kul att träffa på Söråkersborna som gärna stannar till och surrar lite när vi råkas. 

Ha en fin dag, alla läsare och vänner!

Cevelidsgatan är min estrad det

En liten köldknäpp

Nu kan man verkligen säga att det är myggfritt och helt okej att slippa gå ut. -27,4 grader under torsdag så både varmluftspumpen och kaminen går för högtryck. Tack ock lov blev lite "varmare" under fredagen. Bara runt -20 under dagen. Passar dock på att fota lite snökristaller på altanens plexiglas. Hade tänkt att få med månen under kvällen men den ville inte hamna i den position jag ville, när jag var vaken. Kvällstrött jag.... Kul att stå ute i en kyla runt -25 och kunna fota utan att kameran knorrar, bara mina fingrar som tycker att det är på tok för kallt. (Har "vita fingrar" och det är ju inte toppen och trots vantar i dubbel upplaga blir de kalla som istappar fort.)

En snökristall 

Dags att ta ner/bort julen för denna gången. Först bort med tomtar, adventsstakar och juldukar. Sedan var det dags för gardinerna. Att ha gardiner för varje årstid har aldrig varit våran "grej" men julgardiner i köket har vi alltid haft. Samma som byts inför varje jul och sedan tillbaka med samma gardiner som sitter resten av året. 

Men i år bryter vi den vanan och slår på stort. Vi köper ny gardinuppsättning till köket. Tjohoo!
Lillis var till Tove på Birsta gardincenter och botaniserade bland det fantastiska utbudet. En blommig kappa på vit botten blev det i stora fönstret och en helvit i fönstret ovan diskbänken. Blev så otroligt nöjd! Perfekt hjälp av Tove då hon lotsade Lillis till att finna något som kunde passa oss. Att snurra runt bland olika webbutiker och djungeln av gardinuppsättningar var så skönt att slippa. En fördel är ju att Tove sätt hur vi har det i köket och känner oss, visst, men jag tror att hon skulle ge oss lika bra förslag utan den vetskapen. Med rätt frågor kan hon få fram vad som kan passa för rummet. Så var det ju med sovrummet som vi är supernöjda med. Det är hennes butiks gardiner där med. Vi kan fortfarande känna av känslan "är detta fina sovrum verkligen vårt".

Köksgardinen

Sovrumsgardinerna

Så, nu vet ni vart ni skall köpa gardinerna! :) Har ni inte möjlighet att åka till Birsta, så är webbutiken toppen den med.

Det har varit så vackra mornar och kvällar nu ett tag. Gissa om jag längtar ut och ner till strandpromenaden. Stå där och fånga det vackra ljuset och följa hur det ändras under dagen. Snön som kom gjorde ju att jag måste stanna inne först och sedan kylan på det. Kan kännas lite orättvist att när bästa fototiden är, måste jag vara inomhus. Många tycker att det är så trist att fota vintertid men icke. Det är helt fantastiskt då. Visst är det vackert med somriga bilder men vintern är så otrolig i sina väderväxlingar och snö som formar landskapet till vackra skulpturer. Tack och lov att jag har möjligheten att följa mycket av detta via vardagsfönstret och ute på altanen, men det begränsar utsnittet. Även om en vy ändras flera gånger om dagen just för ljuset och vädret. Samtidigt får jag tänka i andra banor, att komponera en bild på annat sätt för att få en mer spännande bild. Det är utmanande.
Men när jag ser t.ex. Heléne Ångmans bilder (Instagram @heleneangman ) när hon är nere med snygg-Elvis (hennes fantastiska rottweiler) och går utmed strandpromenaden, då längtar jag än mer. Favoritstället är Söråkers udde. Vi brukar kunna träffas där när jag har varit ute på mina fotopromenader med Ludde. Då pratar vi bort en stund och låter även Ludde och Elvis prata med varandra lite. Det har hänt flera gånger att Heléne skickat bilder till mig när hon vet att jag inte kan komma ner, bara för att jag skall få en känsla av hur det är där nere just då. Uppskattar det jättemycket!
Fast nu är det att hålla tillgodo med vad Cevelidsgatan och vyn mot Klingerfjärden har att erbjuda.
Ja, ni hör ju. Jag har vacker vy att se så det går ingen nöd på mig. Det är ju ingen betongvägg det handlar om som är i blickfånget. Nedan bjuder jag på ett par bilder från vacker morgon och någon kväll med.
Ha en fantastisk dag! Det skall jag ha!!!

Oj! Någon la av en "rökare"

Dramatiska moln

Solen ha nyss gått ner bakom molnen och Skönviksbacken

Vacker morgon

Så kom (äntligen) vintersnön

Vaknar till ett vitt landskap och snön fortsätter att falla under hela dagen. Nu kan de vinterlovslediga få åka pulka, skidor och slalom som hör till vintern, även här i Medelpad. Äntligen!

Nemo kastar sig ut i snön och ser barnsligt glad ut. Ludde följer efter, om än lite mer avvaktande. Jaha, dags för det där vita och kalla nu, verkar han tänka.
Själv blir jag både glad och lite irriterad över att se det snöiga landskapet. Nu spelar det ingen roll att jag har Ice bugs. Snön kan inte Rollga forsera och några vinterhjul till rollatorer finns inte. Som tidigare år innebär detta att jag nu måste vara inomhus och bara gå på mitt gåband (tack och lov för mitt gåband). Visst finns det andra alternativa rollatorer som skall klara lite extremare underlag men de måste man köpa själv och kostar massor. ( https://www.trionic.se )
Konstigt att hjälpmedelscentralen inte kan ha rollatorer för vinterbruk i sitt sortiment. Det är ju fler med mig som behöver få kunna ha alternativet att få komma ut även när det är vinter och snö.

Snöar rätt bra nu...

 Idag har Lillis fått köra nya snöslungan. Blev lite "men vad nu då" först när den inte ville starta. Husqvarna hade gjort första service för nystarten och det stod att de fyllt på olja och bensin. Bara att brumma igång alltså. Not!! Hon konstaterar att det är snustorrt på bränsle så fyllde de måste ha fyllt på max en dl. I med bensin och nu tickade snöslungan igång så fint så. Tjohooooo!
Nemo och Ludde satt tryggt på insidan av fönstret och såg hur snön yrde. Favoritplatsen med full koll på gatan och alla som kan tänkas att gå förbi. 

Skönt med snöslunga nu

Nemo är mån om Ludde

Ludde har inte återhämtat sig från nyårsfirandet. Det blev vi varse i förrgår då han plötsligt blev orolig och stirrig. Hade han hört någon smällare som inte vi hört, eller vad var det som skrämde honom nu? Svaret fick vi i går morse när jag skulle rosta bröd till Lillis till morgonfikat. Kvällen innan hade brödrosten kommit fram till kvällsfikat, vilket är extremt sällan att den ens är framme.

Så fort jag ställde brödrosten på bänken sprang Ludde iväg till ytterdörren och ville ut. Då kopplade jag! Det är smällen när brödet hoppar upp som skrämmer honom. Det blev till att ha "brödrostträning! med Ludde och varje gång den smällde och han stod kvar fick han beröm och en godsak. En fotokompis till mig, Åsa Granlöf, sa att vi borde ha korvskivor i brödrosten istället. Då skulle han Älska den. Ler stort för Ludde skulle verkligen göra det, mattokig som han är. Efter en stunds träning och massor av smällar senare gick det mycket bättre och han accepterade denna "helvetesmaskin" lite mer. Man får ju trots allt godis när den låter = mums!

Har testat mitt nya objektiv, 40-150mm 1:2,8 (x2 för att jag har Olympus), för att fota månen här om kvällen. Det var riktigt roligt. Tänkte sätta på en konverter för att komma ännu närmare men detta fick räcka för denna gången.

Jag har längtat efter detta objektiv för att kunna fota mina fåglar här hemma och uppe vid stugan.
Nu går det ju att fota massor av mera, t.ex. bandyn uppe på IP eller varför inte Östrandfabriken (fniss), men det är just för djurfotograferingen jag sett fram emot detta.

Månskäran ligger i Skönviksbacken

Idag har jag fått en ny "present" med, ryggen vill jävlas lite extra med mig. Är ju upp och ner med denna usling så det är väntat att det kommer svackor.
När jag inte orkar vara uppe så mycket och vill fördriva tiden på något bra så är poddradio perfekt att ligga och lyssna på. Jag är en "bokmal" av stora mått (och urusel tv-tittare) men ibland är det skönt att ligga och lyssna på något intressant, som inte är en bok. För ett par år sedan tipsade Fredrik mig om P3 Dokumentär, som sedan ledde till P1 Dokumentär och även P4 Dokumentär. Finns hur mycket som helst att lyssna på och allt är verkligt. Det är historiska händelser, aktuella och gamla mordfall, känslosamma personporträtt och äventyrliga upplevelser, Har du inte upptäckt denna guldgruva än så kan jag tipsa om ytterligare en, Rättegångspodden. Autentiska rättsfall och uppföljningar.
Gillar du kriminalare är detta ett "måste"". Tack Nina Hokkanen för det suveräna tipset!
Christer Hägglund brukar också tipsa mig med massor av spännande webblänkar inom allt från fototeknik till dokumentärer och "det här är kul"/häftigt.
Ja, ni märker ju att det inte går någon nöd på mig. Jag har underbara vänner som tar hand om mig. :)

Det får vara allt för nu. Ha en härlig kväll! Ny dag imorgon...