Det går framåt

Efter senaste ryggkraschen så känns det som att ryggen äntligen vill vara lite snällare med mig. Den dagliga träningen ger resultat och nu går jag på gåbandet 3-4 ggr/dag a' 20 min. I november var det bara minuter det handlade om...

Mitt kära gåband som är anpassat för att passa för mig

För er som inte vet så var jag in till sjukhuset i oktober i fjol för en undersökning som inte blev av.
En dubbelbokning som gjorde att min läkare inte fanns på plats och värst var bårtransporten som inte var liggande utan en sittande-bår i fällknivsmodell. Detta havererade min rygg totalt och ett tag var det nära att jag skulle bli kvar på sjukhuset just för den skull.
Men fantastiska sköterskor fick till en ambulanstransport hem åt mig, efter många samtal och tjat.
Jag hamnade på ruta 1 igen efter den sjukhusresan och blev helt beroende av Lillis hjälp och kunde inte ta mig ut ur sovrummet på flera dagar. Sakta, sakta steg för steg kunde jag klara mig mer och mer själv. Med gåbordet som stöttning var det ett "halleluja moment" när jag äntligen kunde gå på toaletten själv. I november kom jag in i vardagsrummet och att kunna ligga i soffan där istället för i sovrummet. Det är så skönt. Liksom att kunna ta de första stegen, sekunderna och minuterna på gåbandet.
Det är just det där som är så bra, att kunna blicka lite bakåt ibland för att se hur framstegen är. Ibland känns det ju motigt att inte kunna vara ute och njuta av promenaderna som jag kunnat innan snön, och före senaste kraschen. När jag då tänker tillbaka på kanske senaste veckan eller månaden, så ser jag att det går ju framåt.
Är så tacksam över att kunna vara uppe och göra saker som jag vill göra. Att kunna fotografera, stå och binda lite fiskeflugor, skriva ut bilder, baka kladdkaka. Ja, det är mycket jag Kan göra.
Vet att många ser vad de inte kan göra men jag ser alltid till det jag Kan. Varför lägga fokus på sådan som jag inte kan?

Ops! Nu avslöjade jag mig visst. Här är burken... ;)

Det är ju helt meningslöst och ger bara en massa negativ energi. Lätt då att komma in i en ond (nu pratar jag inte om smärta) spiral och bara se mörker. Inte min grej!!! Positiv energi och se allt det bra och njutningsfulla i livet istället. Vet att många även låter sin sjukdom/smärta sätta gränserna. Visst, det gör den för mig med men jag hittar alltid något jag Kan göra och på så sätt få ut något bra av Varje dag. Nu kan jag gå på gåbandet i
20 minuter flera gånger om dagen och hoppas att jag snart är uppe i 30 minuter.
Nästa stora mål är att kunna sitta. Det har jag inte klarat på över ett år nu. Har klarat två (2) minuter som mest. Tänk att kunna sitta och fika t.ex. Det skall jag klara med!! Att föra träningsdagbok är ett perfekt sätt för mig att kunna se mina framsteg, samt sätta upp stora mål och delmål.

Ni som känner mig vet att jag älskar att skriva. Okej, ni som börjat läsa min blogg nu har nog anat det redan. :) Tänkte jag skulle bjuda på en text från ett skrivgruppsmöte. Då fick vi en ny rubrik att skriva om till nästa möte. Det var innan vi började jobba med almanackan för 2017. Har valt en lite aktuell rubrik, ja ni förstår när ni fortsätter att läsa. Mycket nöje!

Om jag var en ”Ove”

Första tanken är direkt, detta är omöjligt. Hur skall jag kunna bli en person som är bister, en misantrop som vill att allt alltid skall vara på ett sätt och helst ”rätt sätt”. Att sakna social kompetens känns även det som utopi. Beklaga sig över tekniken och alla dess finesser, vilket kan vara t.ex. att en espressomaskin som hamnar i skottgluggen. En riktig stofil helt enkelt. 

Om jag nu skall försöka mig på detta så får det bli som en maskerad jag skall delta på. Kommer att bli skönt att kunna ta av mig den kostymen sedan.

Det första jag märker när jag vaknar är att glipan mellan rullgardinen och väggen gör att solen sticker i mina ögon. Får god lust att somna om då dagen redan känns förstörd. De sa i affären att denna rullgardin skulle stänga ute allt ljus och göra mörkret totalt i rummet. Men varför sa de inget om glipan? Dessa försäljare, att man inte kan lita på någon. Affärsbiträdet var så påstridig om just detta. Det skulle bli helmörkt i rummet, inget ljus alls skulle tränga sig in. Funderar över om jag skall gå tillbaka till affären och lämna tillbaka rullgardinen eller inte. Reser mig upp och blir sittandes på sängkanten. Kanske jag kan vända på rullgardinen så blir glipan mindre. Ja, det skall nog fungera. Tänk att man måste ordna allt själv.

Ena strumpan är borta. Vet att jag tog av mig bägge igår kväll när jag satt på samma sätt. Den kan väl inte bara försvinna heller? Mödosamt går jag ner på knä och ser om den ligger på golvet under sängen. Mycket riktigt, där ligger den långt in och blänger på mig. Hur sjutton har den hamnat där och hur skall jag få fram den?

Strumpjävel, du kan allt ligga kvar där. Jag har flera sörru. Tro inte att du skall få mig att kräla på golvet efter dig. Tar ett nytt stump-par från byrålådan och i min iver att sära på dem ser jag inte att de är förankrade med en plastklämma. Då jag rycker till går det hål på ena strumpan när platsklämman far igenom. Ilsket sätter jag på mig dem och går ut i köket.

Bara jag får lite kaffe så skall allt vara som vanligt igen. Vattnet skall fyllas till fjärde koppen men det blir två muggar. Först dricker jag en tillsammans med knäckesmörgåsen som är bredd med messmör. Den andra muggen skall avnjutas långsamt tillsammans med läsning av tidningarna. Alltid på detta sätt, varje morgon. Denna stund är helig och får inte störas av något eller någon.
Med bestämda steg går jag fram till kaffebryggaren och drar loss kaffepannan. Självklart en enkel kaffebryggare som bara brygger vanligt kaffe. Rätt och slätt. Inga konstigheter.
Fyller på vattnet och tar tag i kaffeburken. Den är oroväckande lätt och jag minns med ens, jag tog sista kaffet igår. Stönar högt och ropar mot några gudar som inte vill lyssna. Hur kunde jag glömma detta, jag var ju till affären igår?? Det står alltid KAFFE på inköpslistan. Nu när jag tänker på det så hade jag faktiskt tagit mitt kaffepaket från hyllan i affären. Jag hade till och med betalat för det men när jag stod och packade ner sakerna i kassen, kom ett par snorungar till kassan och började gorma. Minns inte om vad men de förde ett rackarns liv. Som om de var ensamma i affären och den ena knuffade på den andra och pekade mot mig. Eller om det var mot kvinnan intill mig. De skrattade så där högt och oförskämt som bara snorungar kan göra. Att inte föräldrarna lär dem hyfs längre, hur man beter sig ute bland folk. Visa hänsyn och respekt är väl något de aldrig lär sig numera. Annat var det på min tid. Då skulle man niga och svara artigt på tilltal.
Det var alltså nu som jag tog mina kassar och gick, utan att titta på rullbandet som jag alltid gör annars. Alltid denna extra koll för att se så jag inte glömt något.
Tack vare dessa djävla ungar har jag nu inte mitt kaffe att kunna avnjuta i lugn och ro.
Nu måste jag vänta i en timme innan affären ens öppnar. En hel timme!! Gå in till grannen och be om lite kaffepulver kommer aldrig på frågan. Då måste jag ju bjuda tillbaka sedan.
Sätter mig tungt på stolen vid köksbordet och inväntar att ICA skall öppna.

Ann-Marie Stålgren 2016-03-01