En lärorik och rolig vecka

Man brukar säga att "Kunskap är inte tung att bära", och visst är det så. Jag har alltid tyckt om att lära mig saker och att sedan dela med mig av min kunskap är nästan ännu roligare.
Sedan ung så var det fotbollen som gjorde att jag strävade mot nya mål. Bli bättre och alltid nå högre. Jag utbildade mig till ungdomsfotbollstränare, massör och inom idrottsskador. När jag jobbade som målare var det att bli duktig och noggrann men också snabb. Då jag började arbeta inom Securitaskoncernen gick jag alla utbildningar som fanns inom väktarbranschen och det sista blev till Kundansvarig gruppledare.
Nu är det inom fotograferingen som jag känner att jag utvecklas och vill hela tiden lära mig mer.
När kroppen säger ifrån så gäller det att hitta nya utmaningar som passar mig och fotograferingen känns som en oändlig kunskapsbank. Med den digitala tekniken utvecklas fotograferingen och fotokonsten hela tiden. Men här känner jag att det gäller att inte bli "fartblind". Jag vill att andra skall titta på mina bilder och kunna säga "Det där måste Ann-Marie ha fotat" just för att de känner igen min fototeknik. Kan vara hur jag komponerar en bild som, eller fångar en ögonblicksbild en känsla, eller ljuset i en miljö. Att ha mitt eget signum.

Denna vecka har is och halka satt stopp för mig att komma ut, trots mina icebugs kängor. Funderade på att göra nått kul i fotoväg inomhus. Fick se hur Kristina Lätt i Luleå fångat droppar med sin kamera och fått till läckra bilder. Det såg kul ut men hur gör jag?? Hörde av mig till Kristina och fick veta hur hon gjort så jag kunde bygga upp en liten studio i vardagsrummet. En stor skål med vatten på ett vitt, inplastat papper samt vit kartong till bakgrund. Hon hade en ballong med vatten men jag tog en plastpåse och hängde den i lampan över bordet. Sedan en blixt på vänster sida och kameran på stativ. Enkelt, bara att fånga droppen från påsen som jag gjort hål i. Eller?? Det var rödbetssaft i vattnet förresten så vattnet färgades magenta. Jag försökte få in rytmen för att fånga droppen i rätt ögonblick för min blixt ville inte hänga med riktigt i serietagningen.

Studion riggad

Efter en stund kände jag att jag fick in en rytm och droppen gjorde läckra plums i vattnet som blev till bilder. Fick låna ett 60mm makroobjektiv av Thomas Bergman och då började det hända grejer.

På lördagen fick vi en härlig överraskning när vår son Fredrik och hans kompis Johan Sund kom och hälsade på. Fredrik jobbar och bor i Stockholm men denna helgen kom han hem för att fira sin vän Erika tillsammans med Johan och deras vänner. Fick ett sms från Fredrik som sa att de var på väg och tänkte bruncha hos oss. Visst, så varmt välkomna!

Det roliga var att de hade köpt allt för att göra sig ett par rejäla omeletter. Utan pardon började de hacka och skära för att fixa sin brunch. Fredrik gjorde en omelett till Johan och Johan en till Fredrik. Likt bröder delade de sedan på varandras när de ätit halva. Gissa om vi skrattade åt dem och vi hade några härliga timmar tillsammans. Buketten med rosor som vi fick blev vi extra glada för.

Hundarna vädjar till Johan

Det är inte bara fotograferingen som tilltalar min kreativa ådra, det är själva skrivandet med. Nu är det en text i veckan som jag skall skriva eftersom skrivgruppen satt igång. Hade tidigt bestämt att jag skulle skriva om Lillis och mig, att vi är familjehem. Blev glatt överraskad på senhösten när vi fick ett samtal från Anna på Vassa budskap. Hon hade fått i uppdrag att intervjua särskilt utvalda familjehem och vi var just det, ett särskilt utvalt familjehem. Gissa om det kändes hedrande.

Denna intervju skall sedan publiceras på Socialstyrelsens hemsida. WOW! Nu kommer inte vi stå med våra egna namn, alla är anonyma, men Vi vet ju vilken intervju som är våran.
Att vi är familjehem har uppmärksammats tidigare då Karlavagnen sände ett program om Familjehem en Annandag jul för några år sedan och jag var med i programmet. Både Lillis och jag vill sprida den positiva bild det är att vara familjehem då det tyvärr ofta kommer upp en negativ när man hör ordet Familjehem. Vi har också fått höra av våra ungdomar om dåliga familjehem och vill verkligen inte blandas ihop med dem. Därför känns det viktigt att prata högt och tydligt om vad vi gör.
Därför handlar min skrivgrupps text om just det.
Avslutar dagens blogginlägg med den texten.
Ha en fantastisk dag och tills vi hörs nästa gång, KRAM till er Alla!

Vårt hem är ett familjehem 

När våra söner blev ”flygfärdiga” och ville prova sina egna vingar ute i den stora världen, blev det tomt här hemma hos oss. Plötsligt hade vi två tomma rum som vi skulle fylla med något.
Vi gör ett ”lekrum” i ett, sa vi. Där kan vi göra så vi kan sitta och binda flugor och göra lite hemslöjd som knivskaft och annat som inte kräver några maskiner. Det andra rummet kanske vi kan göra till ett bibliotek, med två sköna fåtöljer och alla våra böcker i bokhyllor utmed väggarna. Ett lekrum i ena rummet blev det men något bibliotek gjorde vi däremot inte.
Tiden gick. Vi jobbade då bägge två på Ala skola med barn i behov av särskilt stöd. Ofta pratade vi om att det vore bra att kunna följa upp de elever vi jobbade med även på hemmaplan, eftersom många av dem behövde hjälp med läxor men också social stöttning. Barn som av olika anledning inte fick det stöd dom behövde i hemmet. Nu var vi bara elevassistenter så något riktat arbete med eleven/eleverna på hemmaplan hade ju inte.
Vi såg att många av killarna, ja det var oftast killar som var hos oss då, var ”kunskapstörstiga” och då de med det material vi anpassade för dem plötsligt förstod, var det som att se en gloria tändas över dem. Ahaaa, var det inte svårare än så?! Just detta att hjälpa dessa elever att få intresset för skolan och skolarbetet var drivkraften för både Lillis och mig. Många av eleverna som kom till oss var ”strulputtar” som mest störde i klassrummet eftersom de inte förstod, om de ens gick in i klassrummet. Hos oss fick de tid och uppmärksamhet och med anpassat skolmaterial kom resultaten hos var och en, sakta men säkert.

En dag då vi såg på våra lönespec. att Timrå kommun sökte familjehem var det som att meddelandet var särskilt riktat till oss. Det är ju det vi skall bli, vi skall fylla det tomma rummet med ljud från en ungdom. Men, kan vi bli familjehem? Vi som är två tjejer och lever i lag?
Ja, varför skulle Det spela någon roll? Kommunen såg direkt att vi passade bra för att bli familjehem med vårt engagemang för barn och ungdomar, genom de referenser de fick in om oss och den intervju de gjorde med var och en av oss här hemma.

Detta blev starten på ett långt engagemang som fortfarande gäller än idag 10 år senare.
Det har gått många killar och tjejer över vår tröskel och som blivit en del av vår familj. För oss är det just det som är det viktigaste, att varje ungdom som kommer hit och bor hos oss är en familjemedlem. Som i vilken annan familj som helst, och här gäller ansvarstagande, stöttning och omsorg för varje enskild ungdom. Varje kille och tjej har kommit hit med olika förutsättningar, erfarenheter av livet och olika behov av hjälp. Det har vi fokuserat på och sedan gjort allt för att ge dem ett tryggt hem och stöttning för att klara skolan och få en bättre start i livet.
Vårt intresse för naturen och fiske har passat för många av ungdomarna då de, liksom vi, fann lugnet vid vattnet och nöjet att få fiska. För några har ett restaurangbesök varit något de aldrig tidigare upplevt eller ens se en film på bio. Att få komma till vår stuga i Jämtland och bo invid en sjö mitt ute i skogen, blev till ett stort äventyr med nya upplevelser och intryck. 

Många har fått lära sig hur det sociala spelet fungerar genom att träffa våra vänner och söner. Genom att få vara med i samtal och vara betydelsefull fick de lära sig de ”koder” som gäller.

Att få vara familjehem är en ynnest men också ett stort ansvar, mycket engagemang och arbete, som i vilken familj som helst. Vi tar hand om någons barn. Ett barn/ungdom i tonåren som behöver få känna sig värdefull för den de är. Det är just det vi försöker få dem att känna sig och vara hos oss.
Glädjen när vi fått se en ungdom ”blomma ut”, de slokande axlarna och den lite osäkra blicken då de kom hit, blivit stabilare och ögonen gladare, är helt fantastisk. Att få se dem lyckas! Det får hjärtat på oss att bubbla och fyllas av värme.
De ungdomar som bott här har varit hos oss allt från ett halvår till 3 år beroende av ålder och behov. Än idag har vi kontakt med många av dem samt de elever som vi haft på skolan. Facebook är ett suveränt sätt att kunna följa ”våra” ungdomar och se hur de utvecklas till att bli fina personer.