Kvarteret Lyckan

Under hela förra hösten jobbade jag tillsammans med två andra i skrivgruppen, Kerstin Jennehag och Ann Fredbäck, med en almanacka. Den skulle handla om Söråker och hur det var förr. Idén kom då vi under tidigare år arbetat med olika texter från de tre bokbanden Bygd i förvandling skrivna av Hässjö Lions Club. Samt att skrivgruppen under flera år arbetat med materialet för de skyltar som nu finns utmed Söråkers strandpromenad. (Läs här: Strandpromenaden Söråker .) Att få göra en almanacka med bilder från förr och texter som handlade om de olika bilderna, var helt fantastiskt kul. Vi hade många texter att välja mellan och till slut blev det affär, lanthandel, arbete, skola, mat och dansbana.
Jag dammsög nätet efter bilder att illustrera texterna med och fann "guldgruvan" Sundsvall Digitalmuseum . Vi använde också bilder från bokbanden Bygd i förvandling. Texterna omarbetades och vi hade även flera intervjuer med personer som hade anknytning till platser, yrken eller tidigare elever.
Att få möta dessa personer och höra deras berättelser var så intressant och samtidigt skrämmande.
Jo, för mig var det så. Jag intervjuade en tidigare elev som gått i skolan som låg på Sörviksgatan och det han berättade var både hemskt och otroligt men också så långt ifrån hur skolundervisningen bedrivs nu. Han berättade hur elever som kom från enklare hemförhållanden helt öppet kränktes i klassrummet, både av andra elever och lärare. Det är skrämmande!
Nedan ser ni tre blad ifrån almanackan och sista "Återberättat från tidigare elev" är min text.

Vi visste ju inte att vår almanacka skulle bli en sådan succé. Trodde att de 140 vi tryckt skulle räcka långt och kanske de även skulle bli svåra att sälja. Ack så vi oroade oss i onödan. Alla gick åt som "smör i solsken" och det var med en stolthet och vild glädje som jag kontaktade tryckeriet för en till upplaga. Som även den gick åt. Var en bit in i januari som jag fick förfrågan om det fanns någon kvar att köpa och jag fick erkänna att inte ens Jag hade någon, alla var sålda.
Får som om vi gör en ny till 2018...

 Under mitt första år med skrivgruppen skrev jag om skolan och sökte upp allt som stod om de olika skolorna i Söråker. Fick veta att 1917 var Ala skola "höghuset" av sten färdigbyggt och togs i användning. 1951 inleddes till- och ombyggnaden för Ala skola för att få bli en centralskola med högstadium. Den skolan har jag arbetat som elevassisten och trivdes fantastiskt bra. Tyvärr kraschade ryggen så i januari 2012 blev min sista arbetsdag där.

När jag sökte information om skolan så var det oundvikligt att bläddra i böckerna efter annat. Tänk om det kunde finnas en gammal karta över vårt tomt eller i alla fall nära där vi bor. Fanns ju både hotell, lanthandel, busstation, bageri, trädgårdsskola och mycket mer i vårt kvarter. Plötsligt ser jag kartan och det står "Söråker gamla centrum" och Cevelidsgatan finns där. Följer med fingret och finner vårt tomtnummer. Vi finns där och gissa om jag blir överraskad då jag läser vad kvarteret heter.
Kvarteret Lyckan. Bättre än så kan det ju inte bli. Sedan den dagen jag träffade Lillis första gången hemma hos henne, augusti 1997, har det varit ren lycka för mig. Vi är lyckliga här!

Klicka på bilden och läs. 

Det kan inte blir bättre än så här, bo i Kvarteret Lyckan och vara lycklig med min fru. Men oj, i augusti i år har vi varit ilag i 20 år. Wow!! Är det sååååå länge sedan vi träffades första gången. Minns det som igår när hon mötte mig på tågstationen i Sundsvall och hur vi for till Wifsta för att fika. Jag lyckades nästan att riva halva kafét i min jakt efter brödet till den bakade potatis som vi beställt. Skrattar gott åt det nu men nog var det lite pinsamt då, fast vi skrattade även då åt det. Ni vet, sådant där nervöst fnitter som sedan övergår till ett skratt. Lillis hade bjudit upp mig för att klättra i Skuleberget. Hon visste att jag gillade att hitta på saker så självklart antog jag den utmaningen. Kan säga att vi inte klättrat i berget än och inte blev hon av med mig heller. Jag flyttade in nästan per omgående och for bara ner för att jobba i Stockholm. Sålde lägenheten och blev Söråkersbo innan 1997 tog slut.
Det är det bästa val jag gjort i livet, att flytta till Lillis, till Söråker. Denna fantastiska plats som jag kände mig "som hemma" direkt i. Hoppas att jag snart kan komma ut och visa er Mitt Söråker.

Dimman lättar

Liksom morgondimman lättar över Klingerfjärden känner även jag att det är lättare idag än för en vecka sedan. Ryggen svara på träningen och jag har lämnat sovrummet under dagtid och det är sååååå befriande. Trivs jättebra i vårt fina sovrum men att få vara i vardagsrummet dagtid är underbart. Ljuset som flödar där och jag kan blicka ut över Klingerfjärden och följa hur ljuset ändras under hela dagen. Vackert!! Har till och med varit ute på altanen med gåbordet undet helgen. Jajamensan. Okej, var bara under några korta minuter men det var nog för att få frisk luft i lungorna. Aaaaaaaaah!

Här kan ni se ett bildspel jag skapat. Det är bilder jag tagit under oktobermånad 2015 och vyn är densamma som ovan: Klingerfjärden i oktober (visas via youtube) OBS! Med musik!

Ni vet hur det är när man inte får göra något som man helst av allt vill göra. Det handlar inte om att det är förbjudet, bara det att det inte går just när Du vill. Flugfiska på vintern till exempel funkar ju inte. Inte här i Norrland när isen ligger tjock.
För mig är det att jag inte kan vara i mitt "lekrum" just nu och inte varit på tre veckor.
TRE VECKOR!! Känns som en evighet men är ju bara en mycket kort tid egentligen. Det kliar i fingrarna att få arbeta med mina bilder och skriva ut bilder som vänner vill ha hjälp med. I mitt lekrum står min skrivare, min fantastiska bildskärm och alla andra leksaker till fotograferingen.
Varje dag kikar jag in i rummet längtansfullt från hallen och säger till mig själv, snart så. Det har gått tre veckor och jag är uppe i 12 minuter nu så snart kommer jag att klara stå statiskt vid skrivbordet en kort stund.
Visst, jag har en bärbar dator som jag skriver på nu men det går inte att arbeta med bilderna på den. Inte med en skärm som är vikbar och ändrar ljuset på bilden beroende av hur skärmen viks. Jo, jag vet. Låter väldigt pedantiskt men så är det. Jag är pedantisk när det gäller bilder. :)

Mitt lekrum

Ser ni högtalaren på skrivbordet? (Den andra är längst till vänster under bildskärmen.) En raritet som är helt suverän i att spela hög (!) musik ur. Inköpta på sent 90-tal och mycket bättre än de jag köpte flera år senare och som nu står ute på altanen. Förr var det kvalité och inte slit-och-släng-varor som nu och håller endast håller i ett år. Två i bästa fall... Vet att jag kanske överdriver lite men det bjuder jag på.

Eftersom kroppen inte vill som jag vill så bestämde jag mig i förra veckan att pausa med skrivgruppen. Jättetråkigt men att inte kunna vara med fysiskt och träffa dem känns som att jag inte är delaktig i alla fall. Visst kan de vara här med men just nu känns det viktigare att jag koncentrerar mig på min träning. Att sluta skriva exciterar inte för mig. Jag har mitt morddrama som utspelar sig här i Söråker att skriva om så skriva göra jag dagligen på något sätt. Som nu.... Skrivandet är en del av mig. Med dessa ord vill jag önska Dig, du som läser detta just nu, en fantastisk dag/kväll/natt/morgon. Helt beroende av när du läser detta så klart. Tack för att du läser och följer mig!

Att börja om på ruta 1, igen och igen

Så är jag här igen, på ruta 1. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Det började på 2000-talet och omöjligt att hålla räkningen på alla bakslag som varit genom åren. Den bästa träningsåterkomsten var 2003 efter första steloperationen. Vilket lyft!! Efter att ha varit helt sängliggande i nästan tre år och med hjälp dygnet runt av två personal på Hagalid sjukhem samt Med.rehab Härnösand. Då var det MAGISKT att kunna stå upp själv med stöd av ett gåbord. Dagen efter (!!!) operationen på Löwenströmska sjukhuset. Glömmer aldrig samtalet hem till Lillis när jag berättade att jag SATT på sängkanten. Hon trodde mig inte först. Fick övertyga henne flera gånger och när en sjuksköterska sa att det verkligen var så, kunde hon ta in det. Varje dag var en fröjd och varje dag ett framsteg. Att jag efter ett år av träning var redo för lättare återkomst till arbetet var ju helt galet. Men såååå fantastiskt. Fick arbeta med ungdomarna på Ala skola som elevassistent, 2 timmar om dagen.

Men efter uppgång har bakslagen kommit och nya perioder av sängliggande och även ny operation. Fast varje gång har jag varit lika beslutsam att komma tillbaka. Systematisk och stegvis ökning av träning har jag med småsmå steg kommit tillbaka. Här har tävlingsmänniskan i mig kommit väl till pass. Att sträva mot ett givet mål och inte ge mig. Har alltid älskat att springa i uppförsbackar så vi kan väl säga att varje bakslag är en uppförsbacke. Då ser ni mig där i backen, kämpande uppåt i småsmå etapper. Glädjen till livet och kärleken till Lillis är min energi och bränsle.

 

Nu är jag här igen alltså. Tillbaka på ruta 1 men så laddad och fylld av energi för att träna mig tillbaka. Strategin är att gå uppe med gåbordet 5min varje heltimme. Sedan öka med en minut varje dag. Nästa vecka hoppas jag kunna gå någon minut på gåbandet. Med hjälp av Tens och medicin kapar jag smärttopparna och kan följa min plan.
Det funkar inte för mig att tycka synd om mig själv och tänka negativt. Det blir jag ju inte bättre av, snarare tvärtom. Jag är här och nu, varför tänka på det jag inte kan göra? Jag tänker istället på det jag Kan göra och ser fram emot att klara nästa steg i min plan. Med vetskapen att framtiden kommer att ha många bakslag till mig att klättra upp för och ryggen kommer att bli sämre med åren. Det vet jag och det är en bra insikt att ha med mig. Ytterligare en drivkraft att ha bra muskler för att bära upp kotpelaren som knasar med mig.
Har kontaktat Permobil som skall hjälpa till med pappersarbetet så det blir rätt och riktigt med båren i VW bussen så till våren blir det åka av. Visst låter det härligt?!! Ut på småutflykter, fota i Bergeforsen när laxarna hoppar, åka och hälsa på Tove som har valpar under våren, gå utmed strandpromenaden. Det är sådana tankar som fyller mig nu. Få vara tillsammans med Lillis och hundarna, och göra saker ute. Inte bara vara inomhus. Kunna åka till olika platser. Tjohooooo!

Plötsligt händer det och det är inte bara bra

Efter veckor med positiva framsteg händer det som jag alltid bävar för, men inte går och oroar mig för dagligen. Ryggen kraschar! Dagen innan detta hände så var jag så otroligt glad. Det hade kommit snö och jag får se att gångvägen på Röda torget är plogad. Wow!! Tänk att mitt mail och även andras önskan till slut gav resultat. Det har inte varit plogat där någon vinter under de snart 20 år som jag bott här. Lillis och jag tar oss en premiärtur på den plogade gångvägen och det känns helt fantastiskt. Plötsligt kan även jag, och alla andra "fyrhjulsdrivna", gå till nya delen av strandpromenaden samt ut på Ängsvägen. Lycksalig går vi hem igen och vintern känns med ens lättare, inte lika instängd att bara kunna gå fram och tillbaka på Cevelidsgatan. Tack Timrå kommun!!

 

Lycklig Ann-Marie och Rollga :) 

Det är inte den promenaden som förstör allt, även om blåsten var jobbig denna dagen. Näe, det är att "bara" så att ryggen inte klarar mer just nu. Hormoner och annat i ryggen (kotpelaren i "samspel" med diskarna) som gör att den just nu inte funkar. Från att ha klarat 30 minuter på gåbandet 2-4ggr/dag så är jag nu nere på 3-4 minuter uppe och går med gåbordet som stöd. Från att kunna ha stått vid databordet en längre stund är jag nu helt sängliggande igen. Nu behöver jag all hjälp jag kan få av Lillis. Inte ens att brygga morgonkaffet klarar jag.

För att ni skall få en lite känsla av hur smärtan är så kan ni tänka er att ha ett skruvstäd om er rygg. Sedan är det någon som drar åt det mer och mer beroende av tid på dygnet, om du reser dig ur sängen, är uppe och går, toabesök mm. Du vet inte innan om skruvstädet dras åt till max eller "bara" till hälften men hela tiden är det åtdraget, det känner du hela tiden. Så är min vardag, alltid! Men under en sämre period är åtdragningarna av skruvstädet värre och varar längre.
Ni som fått en "lårkaka" någon gång vet hur ont det gör att peta på en sådan. Samma sak. Den smärtan är fruktansvärt jobbig men man vet också att den går över. Min smärta går aldrig över men den lindras, topparna kapas med medicin och att jag försöker fokusera på annat. Att inte låta smärtan vinna över mig.

Rollga utbytt mot Haiga, gåbordet. Ludde håller mig sällskap

Förgyller mina dagar med att titta på skidåkning och skriva på ett morddrama som jag haft i tankarna länge. Förhoppningsvis kan det bli något som kan publiceras eller så blir det något bara för Er här. Vi får se. Har kommit till kapitel 5 nu i alla fall och dramat utspelar sig i Söråker. Så mycket kan jag avslöja.
Nu är det dags för en "träningsrunda". En gång i timmen är jag uppe och går, fram och tillbaka till vardagsrummet. Tjohoooo!

Den randiga himlen får symbolisera livets vägar som går olika
och inte alltid som man kan önska. Ibland blir det ett tvärsnitt
åt annat håll, ibland en E4 rakt fram. Men mest att ha någon
intill sig som går jämte en och är tryggheten. Tillsammans!