Att börja om på ruta 1, igen och igen

Så är jag här igen, på ruta 1. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Det började på 2000-talet och omöjligt att hålla räkningen på alla bakslag som varit genom åren. Den bästa träningsåterkomsten var 2003 efter första steloperationen. Vilket lyft!! Efter att ha varit helt sängliggande i nästan tre år och med hjälp dygnet runt av två personal på Hagalid sjukhem samt Med.rehab Härnösand. Då var det MAGISKT att kunna stå upp själv med stöd av ett gåbord. Dagen efter (!!!) operationen på Löwenströmska sjukhuset. Glömmer aldrig samtalet hem till Lillis när jag berättade att jag SATT på sängkanten. Hon trodde mig inte först. Fick övertyga henne flera gånger och när en sjuksköterska sa att det verkligen var så, kunde hon ta in det. Varje dag var en fröjd och varje dag ett framsteg. Att jag efter ett år av träning var redo för lättare återkomst till arbetet var ju helt galet. Men såååå fantastiskt. Fick arbeta med ungdomarna på Ala skola som elevassistent, 2 timmar om dagen.

Men efter uppgång har bakslagen kommit och nya perioder av sängliggande och även ny operation. Fast varje gång har jag varit lika beslutsam att komma tillbaka. Systematisk och stegvis ökning av träning har jag med småsmå steg kommit tillbaka. Här har tävlingsmänniskan i mig kommit väl till pass. Att sträva mot ett givet mål och inte ge mig. Har alltid älskat att springa i uppförsbackar så vi kan väl säga att varje bakslag är en uppförsbacke. Då ser ni mig där i backen, kämpande uppåt i småsmå etapper. Glädjen till livet och kärleken till Lillis är min energi och bränsle.

 

Nu är jag här igen alltså. Tillbaka på ruta 1 men så laddad och fylld av energi för att träna mig tillbaka. Strategin är att gå uppe med gåbordet 5min varje heltimme. Sedan öka med en minut varje dag. Nästa vecka hoppas jag kunna gå någon minut på gåbandet. Med hjälp av Tens och medicin kapar jag smärttopparna och kan följa min plan.
Det funkar inte för mig att tycka synd om mig själv och tänka negativt. Det blir jag ju inte bättre av, snarare tvärtom. Jag är här och nu, varför tänka på det jag inte kan göra? Jag tänker istället på det jag Kan göra och ser fram emot att klara nästa steg i min plan. Med vetskapen att framtiden kommer att ha många bakslag till mig att klättra upp för och ryggen kommer att bli sämre med åren. Det vet jag och det är en bra insikt att ha med mig. Ytterligare en drivkraft att ha bra muskler för att bära upp kotpelaren som knasar med mig.
Har kontaktat Permobil som skall hjälpa till med pappersarbetet så det blir rätt och riktigt med båren i VW bussen så till våren blir det åka av. Visst låter det härligt?!! Ut på småutflykter, fota i Bergeforsen när laxarna hoppar, åka och hälsa på Tove som har valpar under våren, gå utmed strandpromenaden. Det är sådana tankar som fyller mig nu. Få vara tillsammans med Lillis och hundarna, och göra saker ute. Inte bara vara inomhus. Kunna åka till olika platser. Tjohooooo!