Det rör på sig

ÄNTLIGEN går det framåt och jag kan vara uppe i 11 minuter var 30:e minut. Det känns fantastiskt!
Var några tunga dagar i början av ryggkraschen innan jag visste hur långvarigt det skulle bli.
Jag tog mina korta steg till och från toaletten och var glad att jag klarade det. När jag på dag 3 kände att jag kunde vara upp i 3 minuter var det en stor seger. Med en envisheten som hos en åsna och målinriktad som en elitatlet, har jag minut för minut ökat min uppe-tid.
Dörren till mitt "lekrum" har jag öppnat med och testat att stå där lite. Snart kan jag leka med mina bilder och göra utskrifter igen. Tjohoooo!
Vad som gäller för mig nu är att fortsätta med minutökningen och följa träningen stegvis framåt. Gåbandet blir nästa delmål att klara. Kan inte gå ned för rampen än men snart så...

Nyfiken pippi

Vet ni vad som varit "jobbigast" med att inte kunna vara uppe som jag kunde innan detta hände?
Att inte kunna fotografera!! Ja, jag vet. Knäpp är jag. Även om min Olympuskamera är lätt så har den varit för tung och att hålla i den samtidigt som jag står still har varit omöjligt. Tills i söndags. Då sa Lillis till mig att det var en jättefin, röd månskära som jag måste se. Jag tog mig till köksfönstret, vilket var enda stället vi kunde se den, och tittade fascinerat på den. Med stöd av bordet och väggen kunde jag ta en bild och föreviga både att jag kunde fota igen samt den vackra månen. Tack!

Röd månskära över Skönviksbacken i Timrå

Ett kort inlägg denna gången. Jag är på benen och tränar målmedvetet för att kunna komma ner till strandpromenaden igen. LÄNGTAR!!!
Tack för alla peppande ord jag fått under dessa dagar. Ingen nämnd, ingen glömt. De värmer mitt hjärta och får mig att orka ta mina steg framåt. <3 Ha det bäst!!

En dag i min vardag

Ni som känner mig (eller känner till mig) vet att jag oftast är glad och positiv. Levnadsglad! Jag är lycklig i min vardag trots att den består av smärta dygnet runt men lycklig över vad jag Kan göra. 

Säger det ofta till andra att jag inte tänker på tiden som varit då jag kunnat så mycket mer. Varför skall jag tänka på det då det inte hjälper mig nu? Jag har lärt mig att leva med smärtan och försöker vara den som bestämmer över smärtan, inte tvärtom. Försöker också att ta tillvara på varje dag och göra vad jag kan Idag. Ibland gör jag mer än vad jag borde men då svarar ryggen direkt med ett bakslag. Så är min vardag, jag vet aldrig i förväg hur dagen blir och att planera dagar i förväg är därför utopi. Men även det har jag (och även min kära Lillis) lärt mig/oss att leva med.

Idag blev min vardag lite tuffare. Plötsligt blir smärtan starkare och varje steg lite svårare att ta och kräver mer koncentration. Jag spänner min inre muskelkorsett och koncentrerar mig än mer på att ta stegen rätt. Mitt grepp om rollatorns handtag är hårt och jag hänger för att avlasta ryggen så mycket jag kan, samtidigt som jag går. Om jag tappar muskelkontrollen eller vrider mig lite fel eller belastar kroppen och då även ryggen fel, går direkten en smärtimpuls iväg i hög kraft och exploderar så jag tror att jag inte skall klara att ta ett steg till. Just precis då är smärtan lika hög som om du skulle slå med en hammare allt vad du kan på din egna hand. 

Lika plötsligt som smärtan exploderar inom mig, lika fort avtar den men lämnar kvar ett obehag som håller i sig längre. Tänk att du har ett stort blåmärke du nyss fått då du gick in i bordskanten och slog i låret mot hörnet på bordet. Det gör ont! Blåmärket blir ömt och du rör dig lite stelt. Du skyddar låret så ingen kommer åt det, blåmärket. 

Obehaget jag känner efter en smärtimpuls är som det du känner i ditt blåmärke och det är lika jobbigt som att ha ett gruskorn i skon som du inte blir av med.

Jag brukar visa en bild med ett skruvstäd om ryggen för att symbolisera min smärta när den är värre än "vanligt". Tänk dig att någon skruvar fast din rygg med det och sedan är det som en kulled, det blir lite ojämnt så smärtan blir blir ibland kraftfullare beroende av hur kulleden rör sig. Du vet dock inte när det vrids om, hamnar lite snett och blir mer smärtsamt.

När jag får dessa sämre perioder blir jag antingen helt sängliggande och då helt beroende av Lillis. Eller så blir det att jag kan ta mig själv till t.ex. toaletten men det går långsamt att gå och är väldigt smärtsamt. Korta perioder uppe (ibland bara några minuter) och resten i sängen liggandes på en värmedyna och högre medicinering. 

Det vet jag aldrig heller i förväg. Är det med denna krasch som jag kommer att vara sängliggandes i veckor, månader för att sedan långsamt steg för steg ta mig framåt igen. Eller är det "bara" i några dagar och sedan kan jag återgå till min vardagliga träning.  

Idag var det en "vanlig" dag när jag vaknade. Jag gick min morgonpromenad på strandpromenaden och kunde vara ute i en timme. Träffade flera av de personer jag brukar träffa och stannade för att prata en stund. Slog följe med en hundägare och hade en väldigt trevlig promenad, som vanligt alltså. Men det är sedan vid lunchtid som jag märker att denna så vanliga dag verkar bli något helt annat. Kroppen börjar göra motstånd och jag känner att jag får ondare när jag rör mig. Ju längre dagen går, ju mer ökar smärtan. Lillis följer med på en kvällspromenad med hundarna. Jag klarar bara att gå kvarteret runt. Så kort promenad var det länge sedan jag gick. Rampen in till altanen kändes mer som att gå upp för Södra berget än den lilla lutning den egentligen har.

Nu ligger jag här på värmedynan. I knävecket har jag en kudde, fylld av små plastkulor, för att avlasta ryggen och jag undrar lite om det är Nu det blir ett långt, tungt bakslag eller bara några dagars elände. 

Jag funderar inte mer på det utan konstaterar att "i morgon är en ny dag" och då tar jag hand om den. Hur den än blir som! 

Vilken överraskning

När man har hund måste man trotsa vädret. Idag hänger de regntunga skyarna över Söråker men både Ludde och jag behöver oss en bensträckare. Bara att ta på sig regnkläderna och ge sig av på en liten runda eftersom min rygg inte vill så vara snäll med mig idag. Ludde skuttar glatt iväg med mig och snart är vi nere vid strandpromenaden och går från Söråkers udde vidare bort mot båthamnen.
Jag far som vanligt med blicken ut över vattnet och tillbaka mot grusgången. Kallar det att jag sonderar terrängen efter fotomotiv. Finns alltid nått att fota.
Plötsligt ser jag hur något pilar fram över vatten en 50-60 meter ut från strandlinjen. Första tanken är att det är någon dopping som gör sig redo för ett dyk eller är på väg upp. Jag stannar upp och tittar mer ordentligt via kameralinsen och ser att det mer verkar en vattensnok eller liknande. Vad konstigt? Får inte ihop det riktigt. Djuret far fram över vattenytan i rasande fart och jag backar med rollatorn och går tillbaka mot udden. Önskar att jag hade ett kraftfullare objektiv nu men gör vad jag kan för att fånga vad det är som kommer upp ur vattnet och fortsätter raskt över stenarna. Blir glatt förvånad när jag ser att det är en mink. Wow! Har aldrig tidigare sett en mer än på andras foton. Den är på tok för långt bort för att jag skall få en skarp bild men det blir i alla fall en bild som kan visa vad jag sett.

En mink som raskt försvinner bland stenarna

Den simmade otroligt fort och såg mest ut som en orm i vattnet

Idag var det verkligen värt att gå ut och trotsa regnet. Ja, det kom regn. Tur att jag hade klätt mig för det för jag hade hunnit blir rejält blöt på denna 20 minuters promenad annars.

Nya samlingsplatsen

Ha en fin dag alla vänner och på med regnstället eller ta med paraplyet om det räcker så!

Häng med på morgonpromenad

Idag skall ni få följa med på min morgonpromenad. Ni måste ju få se hur fantastiskt vackert det kan vara och hur magiskt ljus det var.

Morgonen är den bästa tiden för mig på dygnet. Ryggen fungerar som bäst och morgonpigg har jag alltid varit. Att då få gå utmed Klingerfjärden och njuta av lugnet och den vackra vyn är en perfekt start på dagen.

Går Söråkersgatan ner och ser hur udden tornar upp sig framför mig. Vattnet är lite småkrusigt och de vitkindade gässen har samlats allra längst ut på gräset. När jag kommer närmare ser jag att en fiskebåt ligger strax utanför djuphamnen och vittjar näten. Det är Erkki och hans blåa båt. Den blåa färgen på båten smälter in så fint och jag bestämmer mig för att kliva ut på udden för att fota därifrån.
Gässen rör sig mot kanten av udden då de ser att jag är på väg mot dem. Några flyger ner i vattnet men några verkar känna att jag inte är något hot för dem och stannar kvar.

Erkki är klar med näten och förbereder sin färd tillbaka till båthamnen. Jag vikar åt honom och tar några bilder på hans stilla färd över vattnet. Några svallvågor som motorn river upp letar sig fram till uddens stenar. Jag står kvar för att se när han kommer fram till båthamnen.

Blir lite irriterad när jag ser att på bordet ligger det kvar skärp från någon som tagit med sig en godsaker att förtära där. Halvfulla påsar är kvarlämnade av både chips och godis. Varför kan man inte ta med sig det när man klarar att ta med sig allt ut till udden?? Hur svårt kan det vara egentligen? Jag plockar ihop allt och tar med mig det. Till dig som lämnade detta, nu ligger allt i soptunnan.

Ofta när jag är ute på mina promenader blir det att jag träffar på andra morgonflanörer. Stannar och pratar en stund och dessa samtal är så härliga. Idag var det först Siv och hennes hund Ricky som mötte upp mig ute på udden. Ricky sprang glatt ut till mig och vips var han uppe på bordet. (Ja, jag hade plockat bort påsarna då.) När Siv såg detta blev hon förvånad. "Men Ricky!! Inte skall du vara uppe på bordet!" Jag berättade skrattande att det hade han klarat så fint själv så.
Vi står där tillsammans och blickar ut över Klingerfjärden och följer den blåa båtens färd över det nästan lika blåa vattnet. Pratar om ditt och datt och Ricky undersöker nyfiket omgivningen.
Jag tar min bild när Erkki är i höjd med båthamnen och sedan gör Siv och jag följe ut på strandpromenaden. Personal från kommunen röjer det höga gräset med sina röjsågar. Även om de ängsblommorna blir ett minne blott nu så blir det fint med det nyklippta gräset med.

När vi kommer fram till båthamnen kommer nästa hundägare som är ute på dagens första promenad, Lisbeth med Izor. Gissa om hundarna blev glada att träffa varandra. De får springa lösa en stund under tiden vi tvåbenta pratar med varandra. Inte dem emot! Att se lyckliga, lekande hundar är så fantastiskt härligt.

Lisbet och jag säger hejdå till Siv och Ricky för att tillsammans gå vidare bort mot gölen nedanför Sörviks herrgård. Lisbet och jag har nämligen koll på den och kniporna samt änderna som bosatt sig där.
Vägen fram dit är så vacker och ljuset är så där som vi fotografer vill ha det. Jag tar mina bilder utmed vägen och väl framme vid gölen finner vi att den är tom på fåglar. Inte ens en trollslända finns där. Erkänner att jag blev lite besviken för så sent som igår hade Lisbeth sett 8 (!) knipor där och två som "tuppade sig" och utrymmet i gölen. Jaha, så kan det vara. Ingen bild där ifrån idag så jag får gå dit igen en annan dag. :)
Här skiljs våra vägar åt. Jag går hemåt och Lisbeth tar Izor med sig för att gå resterande delen av strandpromenaden.

Vilken fantastisk morgon!!! Nu önskar jag er alla en fantastisk dag, samtidigt som jag hör hur det regnar ute från den öppna dörren. Vilken tur att jag gick ut tidigt imorse så att ni nu kan se mina bilder istället för den gråa och regniga dagen som erbjuds nu.

Livets orättvisor

Håller på att gå igenom alla mina bilder inför den fotobok om "Mitt Söråker utmed Klingerfjärden" som jag skall skapa. Det är ett gediget arbete och jag vill göra det på bästa sätt med personliga och känslosamma texter till bilderna. Kanske är det just därför som jag fastnar vid bilden från 24 april 2008. Att jag känner mig så berörd över vilka som är på bilden. Där står nämligen Rasmus Björk och blickar ut över Gransjön tillsammans med Lillis vid vår stuga. Tyvärr blev Rasmus bara 20 år.

När Rasmus kom in i Lillis och mitt liv var det när han skulle börja 7:an på Ala skola där vi arbetade som utbildade elevassistenter. (Ja, Lillis jobbar där än som det.) Vi fick höra att han var en "strulputte" som ställde till det för sig och skulle få hjälp och stöd av oss nere på Oasen. Så hette lokalen som vi hade där alla som behövde lite extra tid och hjälp för att klara skolan kunde komma. Då var det inte bara för elever med diagnoser utan även de som hamnat lite efter i sitt skolarbetet.

Nu var det alltså Rasmus som framför allt Lillis skulle hjälpa och stötta. Så fort de träffades fann de varandras respekt och sedan dag ett visste Rasmus att han alltid kunde prata med Lillis och få en kram av mig när han behövde. Han och jag kom överens direkt med och vi pratade ofta under hans raster eftersom jag under den tiden hade uppgiften att vara ute på rasterna, "som en vuxen".

Nog hamnade han i situationer som gjorde att många av de andra lärarna skickade ner honom till Oasen för att "lugna ner" honom och få lugnt i klassrum. Konflikter uppstod ofta och Lillis var den som alltid nådde fram bäst till honom. Nere på Oasen var det aldrig några problem och han trivdes där. Tror att han helst velat vara där hela dagarna men det gick ju inte. 

Den Rasmus som vi fick se nere på Oasen var en snäll, roligt och duktig kille. Han hade nära till skratt och tyckte om att busa. Det var genom skrattet och buset som han och jag fann varandra.

De allvarliga samtalen gällande skolan och uppförande var det Lillis som var bäst på.

Rasmus var killen som ville följa med oss på våra fisketurer. Han tyckte om att vara ute i skogen och vid fiskevattnet. Fick han inte fisk så räckte det gott med att grilla korv. Vi tog med oss honom flera gånger till vår stuga och där fick han ha härbret för sig själv vid övernattningar. Vi spelade spel tillsammans och han tyckte om att leka med vår hund Nemo.

Dessa utflykter med honom fick oss att lära känna honom mer och hur han fungerade och hur ungdomar med lite tuffare uppväxtförhållanden fungerade som. Rasmus blev vår guide i den "världen" och det var han som mer eller mindre fick oss att ansöka att bli familjehem.

Skrev inledningsvis att han bara blev 20 år. En tankning, den 11 mars 2013, på 228 kronor som han och hans kompis inte betalade för blev till en polisjakt på dem och beslut att öppna Hjulstabron mellan Enköping och Strängnäs för att stoppa dem. De stannade inte när bron öppnades och bilen for rätt ner i vattnet vilket orsakade hans kompis och Rasmus död. (Ni kan läsa mer här: http://www.expressen.se/nyheter/rasmus-och-dennis-dog-pa-hjulstabron/ och här http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17872535.ab )

Det känns så otroligt onödigt detta. En ung kille som hade ett litet barn och förlovad sedan 4 år, som gjorde några fel val i livet. Att det ledde till detta katastrofala slut. Han hade ju hela livet framför sig och var lycklig med sin tjej och älskade sin son.

Både Lillis och jag tänker på Rasmus då och då. Tacksamheten över att vi fick lära känna honom, allt han lärde oss. Fågelholken han gjorde till oss sitter fortfarande uppe på tallen vid stugan. Liksom grillgallret han gjorde finns också där vid grillplatsen intill vattnet.

TACK Rasmus för allt och hoppas att du tar hand om "strulputtarna" där du är nu!
Vi tar hand om dem här!