Det rör på sig

ÄNTLIGEN går det framåt och jag kan vara uppe i 11 minuter var 30:e minut. Det känns fantastiskt!
Var några tunga dagar i början av ryggkraschen innan jag visste hur långvarigt det skulle bli.
Jag tog mina korta steg till och från toaletten och var glad att jag klarade det. När jag på dag 3 kände att jag kunde vara upp i 3 minuter var det en stor seger. Med en envisheten som hos en åsna och målinriktad som en elitatlet, har jag minut för minut ökat min uppe-tid.
Dörren till mitt "lekrum" har jag öppnat med och testat att stå där lite. Snart kan jag leka med mina bilder och göra utskrifter igen. Tjohoooo!
Vad som gäller för mig nu är att fortsätta med minutökningen och följa träningen stegvis framåt. Gåbandet blir nästa delmål att klara. Kan inte gå ned för rampen än men snart så...

Nyfiken pippi

Vet ni vad som varit "jobbigast" med att inte kunna vara uppe som jag kunde innan detta hände?
Att inte kunna fotografera!! Ja, jag vet. Knäpp är jag. Även om min Olympuskamera är lätt så har den varit för tung och att hålla i den samtidigt som jag står still har varit omöjligt. Tills i söndags. Då sa Lillis till mig att det var en jättefin, röd månskära som jag måste se. Jag tog mig till köksfönstret, vilket var enda stället vi kunde se den, och tittade fascinerat på den. Med stöd av bordet och väggen kunde jag ta en bild och föreviga både att jag kunde fota igen samt den vackra månen. Tack!

Röd månskära över Skönviksbacken i Timrå

Ett kort inlägg denna gången. Jag är på benen och tränar målmedvetet för att kunna komma ner till strandpromenaden igen. LÄNGTAR!!!
Tack för alla peppande ord jag fått under dessa dagar. Ingen nämnd, ingen glömt. De värmer mitt hjärta och får mig att orka ta mina steg framåt. <3 Ha det bäst!!