Livets orättvisor

Håller på att gå igenom alla mina bilder inför den fotobok om "Mitt Söråker utmed Klingerfjärden" som jag skall skapa. Det är ett gediget arbete och jag vill göra det på bästa sätt med personliga och känslosamma texter till bilderna. Kanske är det just därför som jag fastnar vid bilden från 24 april 2008. Att jag känner mig så berörd över vilka som är på bilden. Där står nämligen Rasmus Björk och blickar ut över Gransjön tillsammans med Lillis vid vår stuga. Tyvärr blev Rasmus bara 20 år.

När Rasmus kom in i Lillis och mitt liv var det när han skulle börja 7:an på Ala skola där vi arbetade som utbildade elevassistenter. (Ja, Lillis jobbar där än som det.) Vi fick höra att han var en "strulputte" som ställde till det för sig och skulle få hjälp och stöd av oss nere på Oasen. Så hette lokalen som vi hade där alla som behövde lite extra tid och hjälp för att klara skolan kunde komma. Då var det inte bara för elever med diagnoser utan även de som hamnat lite efter i sitt skolarbetet.

Nu var det alltså Rasmus som framför allt Lillis skulle hjälpa och stötta. Så fort de träffades fann de varandras respekt och sedan dag ett visste Rasmus att han alltid kunde prata med Lillis och få en kram av mig när han behövde. Han och jag kom överens direkt med och vi pratade ofta under hans raster eftersom jag under den tiden hade uppgiften att vara ute på rasterna, "som en vuxen".

Nog hamnade han i situationer som gjorde att många av de andra lärarna skickade ner honom till Oasen för att "lugna ner" honom och få lugnt i klassrum. Konflikter uppstod ofta och Lillis var den som alltid nådde fram bäst till honom. Nere på Oasen var det aldrig några problem och han trivdes där. Tror att han helst velat vara där hela dagarna men det gick ju inte. 

Den Rasmus som vi fick se nere på Oasen var en snäll, roligt och duktig kille. Han hade nära till skratt och tyckte om att busa. Det var genom skrattet och buset som han och jag fann varandra.

De allvarliga samtalen gällande skolan och uppförande var det Lillis som var bäst på.

Rasmus var killen som ville följa med oss på våra fisketurer. Han tyckte om att vara ute i skogen och vid fiskevattnet. Fick han inte fisk så räckte det gott med att grilla korv. Vi tog med oss honom flera gånger till vår stuga och där fick han ha härbret för sig själv vid övernattningar. Vi spelade spel tillsammans och han tyckte om att leka med vår hund Nemo.

Dessa utflykter med honom fick oss att lära känna honom mer och hur han fungerade och hur ungdomar med lite tuffare uppväxtförhållanden fungerade som. Rasmus blev vår guide i den "världen" och det var han som mer eller mindre fick oss att ansöka att bli familjehem.

Skrev inledningsvis att han bara blev 20 år. En tankning, den 11 mars 2013, på 228 kronor som han och hans kompis inte betalade för blev till en polisjakt på dem och beslut att öppna Hjulstabron mellan Enköping och Strängnäs för att stoppa dem. De stannade inte när bron öppnades och bilen for rätt ner i vattnet vilket orsakade hans kompis och Rasmus död. (Ni kan läsa mer här: http://www.expressen.se/nyheter/rasmus-och-dennis-dog-pa-hjulstabron/ och här http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17872535.ab )

Det känns så otroligt onödigt detta. En ung kille som hade ett litet barn och förlovad sedan 4 år, som gjorde några fel val i livet. Att det ledde till detta katastrofala slut. Han hade ju hela livet framför sig och var lycklig med sin tjej och älskade sin son.

Både Lillis och jag tänker på Rasmus då och då. Tacksamheten över att vi fick lära känna honom, allt han lärde oss. Fågelholken han gjorde till oss sitter fortfarande uppe på tallen vid stugan. Liksom grillgallret han gjorde finns också där vid grillplatsen intill vattnet.

TACK Rasmus för allt och hoppas att du tar hand om "strulputtarna" där du är nu!
Vi tar hand om dem här!