En dag i min vardag

Ni som känner mig (eller känner till mig) vet att jag oftast är glad och positiv. Levnadsglad! Jag är lycklig i min vardag trots att den består av smärta dygnet runt men lycklig över vad jag Kan göra. 

Säger det ofta till andra att jag inte tänker på tiden som varit då jag kunnat så mycket mer. Varför skall jag tänka på det då det inte hjälper mig nu? Jag har lärt mig att leva med smärtan och försöker vara den som bestämmer över smärtan, inte tvärtom. Försöker också att ta tillvara på varje dag och göra vad jag kan Idag. Ibland gör jag mer än vad jag borde men då svarar ryggen direkt med ett bakslag. Så är min vardag, jag vet aldrig i förväg hur dagen blir och att planera dagar i förväg är därför utopi. Men även det har jag (och även min kära Lillis) lärt mig/oss att leva med.

Idag blev min vardag lite tuffare. Plötsligt blir smärtan starkare och varje steg lite svårare att ta och kräver mer koncentration. Jag spänner min inre muskelkorsett och koncentrerar mig än mer på att ta stegen rätt. Mitt grepp om rollatorns handtag är hårt och jag hänger för att avlasta ryggen så mycket jag kan, samtidigt som jag går. Om jag tappar muskelkontrollen eller vrider mig lite fel eller belastar kroppen och då även ryggen fel, går direkten en smärtimpuls iväg i hög kraft och exploderar så jag tror att jag inte skall klara att ta ett steg till. Just precis då är smärtan lika hög som om du skulle slå med en hammare allt vad du kan på din egna hand. 

Lika plötsligt som smärtan exploderar inom mig, lika fort avtar den men lämnar kvar ett obehag som håller i sig längre. Tänk att du har ett stort blåmärke du nyss fått då du gick in i bordskanten och slog i låret mot hörnet på bordet. Det gör ont! Blåmärket blir ömt och du rör dig lite stelt. Du skyddar låret så ingen kommer åt det, blåmärket. 

Obehaget jag känner efter en smärtimpuls är som det du känner i ditt blåmärke och det är lika jobbigt som att ha ett gruskorn i skon som du inte blir av med.

Jag brukar visa en bild med ett skruvstäd om ryggen för att symbolisera min smärta när den är värre än "vanligt". Tänk dig att någon skruvar fast din rygg med det och sedan är det som en kulled, det blir lite ojämnt så smärtan blir blir ibland kraftfullare beroende av hur kulleden rör sig. Du vet dock inte när det vrids om, hamnar lite snett och blir mer smärtsamt.

När jag får dessa sämre perioder blir jag antingen helt sängliggande och då helt beroende av Lillis. Eller så blir det att jag kan ta mig själv till t.ex. toaletten men det går långsamt att gå och är väldigt smärtsamt. Korta perioder uppe (ibland bara några minuter) och resten i sängen liggandes på en värmedyna och högre medicinering. 

Det vet jag aldrig heller i förväg. Är det med denna krasch som jag kommer att vara sängliggandes i veckor, månader för att sedan långsamt steg för steg ta mig framåt igen. Eller är det "bara" i några dagar och sedan kan jag återgå till min vardagliga träning.  

Idag var det en "vanlig" dag när jag vaknade. Jag gick min morgonpromenad på strandpromenaden och kunde vara ute i en timme. Träffade flera av de personer jag brukar träffa och stannade för att prata en stund. Slog följe med en hundägare och hade en väldigt trevlig promenad, som vanligt alltså. Men det är sedan vid lunchtid som jag märker att denna så vanliga dag verkar bli något helt annat. Kroppen börjar göra motstånd och jag känner att jag får ondare när jag rör mig. Ju längre dagen går, ju mer ökar smärtan. Lillis följer med på en kvällspromenad med hundarna. Jag klarar bara att gå kvarteret runt. Så kort promenad var det länge sedan jag gick. Rampen in till altanen kändes mer som att gå upp för Södra berget än den lilla lutning den egentligen har.

Nu ligger jag här på värmedynan. I knävecket har jag en kudde, fylld av små plastkulor, för att avlasta ryggen och jag undrar lite om det är Nu det blir ett långt, tungt bakslag eller bara några dagars elände. 

Jag funderar inte mer på det utan konstaterar att "i morgon är en ny dag" och då tar jag hand om den. Hur den än blir som!