Roliga saker på gång

Nu har jag två stora projekt på gång som är så roliga och bägge har med bilder och text att göra. Mina två favoritområden!

I fjol skapade jag och två av mina skrivgruppsdamer en almanacka om Söråker. Vi berättade om skolan förr i Söråker, handelsbodar, ICA och Konsum samt om annat hur det var då, som vi illustrerade med gamla bilder från tiden det handlade om. Denna almanacka sålde slut fort och vi fick göra två tryckningar men ändå var det många som frågade efter den. Helt fantastiskt! Då efterfrågan blev så stor bestämde vi att skapa en ny Almanacka för 2018 med nya texter och bilder om hur Söråker varit som och hur det är nu.
Vi har sedan i somras pratat om olika ämnen att ha med och i slutet av september började vi arbeta med själva almanackan. För att alla som vill kunna köpa denna har vi gått ut med chansen att förboka sina exemplar, viket redan gett en hel del beställningar. Fjolårets kalenderblad får illustrera upplägget men framsidans bild är den rätta.
Vill Du beställa kalendern kan du skicka mail via länken här: Beställning Almanacka 2018

Andra projektet är att skapa min Fotobok om Mitt Söråker med ett tidsspann på ca 20 år. Att med mina bilder berätta om olika event som varit, hur strandpromenaden kommit till och massor av "ögongodis-bilder" som jag fotat under mina år här. Bilderna och texterna är lika viktiga att de berättar dokumentärt som att det är Mina upplevelser jag berättar om, hur en visst bild kommit till och vad som hänt på platsen.
Tanken med denna fotobok är att allmänheten skall kunna köpa den och den är verkligen till för Alla. Nyinflyttade Söråkersbor, de som flyttat och de som är intresserade av foto och vill läsa om mig och min kamp för en vanlig vardag, varje dag.
Förhoppningsvis blir fotoboken tryckklar i december men jag vill inte hasta på detta. Det skall bli en fotobok jag är stolt över, inte stressat på för att bli klar en viss tid. Sååååå, ha tålamod! Ni som läser min blogg kommer att få följa med i mitt arbete hur det fortskrider så ni missar inget. Lovar! :)

Det var ett tag sedan jag skrev och nu är hösten med alla dess vackra färger här. Den klara luften gör mig sällskap under promenaderna men ibland tycker även jag att blåsten blir lite väl kramgo med mig. Har haft mina upp- och nergångar men just nu är det bra dagar. Jag tar mina promenader tillsammans med Ludde och följer växlingarna från sensommar till höst med kameran. Varje dag när jag kan gå nere vid vattnet är jag så tacksam att jag kan gå där och har mitt fotointresse. Det är det som får mig att känna att jag "lever" och sedan få arbeta med bilderna hemma. De dåliga perioderna blir det mer redigering och jag får annat att tänka på än värken och min orörlighet.

På mina promenader träffar jag alltid någon att prata med och ofta gör vi sällskap en bit. Siv och hennes hund Ricky träffade jag en vacker morgon. Ja, ni ser! Så vackert på hösten!

Vi brukar säga "Guldkusten" och "Solkusten" om Söråker och visst glittrar det som guld intill stranden denna eftermiddag då fångade detta.

Nu skall jag ta och fortsätta med almanackan. Ha en fantastisk dag, alla härliga läsare!!
Kram på Er!

Fantastisk kundomsorg från optikern

Vad gör man när synen blir märkbart sämre och ryggen inte klarar en transport till optikern?
Det kan ju vara att man måste invänta en bättre dag och se om det kan funka bättre då, men om dagsformen är det som styr om man ens kan planera en synundersökning i förväg då?

Första gången jag råkade ut för detta är ganska precis fyra år sedan. Huvudvärk och allt svårare att kunna läsa böcker och mest sängliggande pga mycket dålig period med ryggen. Det kändes lite hopplöst att ens tänka tanken att komma till en optiker. Lillis tog en chansning och for till Nordbergs optik i Timrå för att höra om det fanns någon möjlighet att finna en lösning, kanske det går att ordna med ett hembesök. Hon var inte förhoppningsfull när hon for iväg men tänkte att det var värt att fråga i alla fall. Ja, visst kan man ringa men det kändes lättare att prata direkt med dem.

Det var nästan att Lillis dansade när hon kom hem och skulle berätta vad Mats Nordberg sagt.
Att komma hem till oss var inga problem alls, vi bor nära Timrå med så det underlättar definitivt för ett hembesök.
Några dagar senare kom Mats hem och utförde undersökningen ute på altanen och även denna gång kom Mats hem till oss. Med sig hade han sin stora väskan med alla linser och de "vackra" undersökningsbågarna samt tavlan med bokstäver i olika storlekar, rad för rad. Jag placerade mig intill gåbandet och Mats stegade ut fem meter där han ställde tavlan på en stol. Nu var vi redo att börja.
Vi har en rolig stund när undersökningen pågår. Bättre så eller..... så? Det första klart bättre. Nääää, nu blev det grumligare. Ops, där försvann kontrasten. Så, nu är vi snart "där". Vänta, nu måste jag snurra runt lite. (Alltså, jag måste gå runt lite med rollatorn. Då testar vi igen. Vänster öga. Bättre sååå eller.... Så? Oj, andra bäst. Vi håller på en stund och Stopp!! Måste lägga mig och vila en stund. Efter en kortare vila var vi nästan "framme". Lite finlir bara så. Så där, hur ser du nu?? PERFEKT!!

Jag är så ofantligt tacksam och lycklig över att det finns företagare som tänker på kunden och verkligen försöker med allt för att kunden skall känna sig nöjd.
Minns hur SAS Jan Carlzon på 80-talet var unik med sitt nytänkande "Kunden i fokus". Precis så känns det med Nordbergs optik, det handlar om att tillmötesgå kunden på bästa sätt. Just detta kan ha varit en del i att Nordbergs optik blev utsedd till Årets butik i Sverige 2017 på årets Optikmässa.
För mig har detta med hembesöket varit helt fantastiskt och ända sättet att kunna få nya glasögon. Ni som också bär glasögon vet hur jobbigt det är när synen försämras.
Ser fram emot att Lillis skall hämta hem olika bågar så jag får välja ut nya. Dessa med lite orange på har jag trivts i jättebra men nu är det dags för nått nytt, busigt.

Stort TACK till Nordbergs optik! Ni är Bäst!!

Det rör på sig

ÄNTLIGEN går det framåt och jag kan vara uppe i 11 minuter var 30:e minut. Det känns fantastiskt!
Var några tunga dagar i början av ryggkraschen innan jag visste hur långvarigt det skulle bli.
Jag tog mina korta steg till och från toaletten och var glad att jag klarade det. När jag på dag 3 kände att jag kunde vara upp i 3 minuter var det en stor seger. Med en envisheten som hos en åsna och målinriktad som en elitatlet, har jag minut för minut ökat min uppe-tid.
Dörren till mitt "lekrum" har jag öppnat med och testat att stå där lite. Snart kan jag leka med mina bilder och göra utskrifter igen. Tjohoooo!
Vad som gäller för mig nu är att fortsätta med minutökningen och följa träningen stegvis framåt. Gåbandet blir nästa delmål att klara. Kan inte gå ned för rampen än men snart så...

Nyfiken pippi

Vet ni vad som varit "jobbigast" med att inte kunna vara uppe som jag kunde innan detta hände?
Att inte kunna fotografera!! Ja, jag vet. Knäpp är jag. Även om min Olympuskamera är lätt så har den varit för tung och att hålla i den samtidigt som jag står still har varit omöjligt. Tills i söndags. Då sa Lillis till mig att det var en jättefin, röd månskära som jag måste se. Jag tog mig till köksfönstret, vilket var enda stället vi kunde se den, och tittade fascinerat på den. Med stöd av bordet och väggen kunde jag ta en bild och föreviga både att jag kunde fota igen samt den vackra månen. Tack!

Röd månskära över Skönviksbacken i Timrå

Ett kort inlägg denna gången. Jag är på benen och tränar målmedvetet för att kunna komma ner till strandpromenaden igen. LÄNGTAR!!!
Tack för alla peppande ord jag fått under dessa dagar. Ingen nämnd, ingen glömt. De värmer mitt hjärta och får mig att orka ta mina steg framåt. <3 Ha det bäst!!

En dag i min vardag

Ni som känner mig (eller känner till mig) vet att jag oftast är glad och positiv. Levnadsglad! Jag är lycklig i min vardag trots att den består av smärta dygnet runt men lycklig över vad jag Kan göra. 

Säger det ofta till andra att jag inte tänker på tiden som varit då jag kunnat så mycket mer. Varför skall jag tänka på det då det inte hjälper mig nu? Jag har lärt mig att leva med smärtan och försöker vara den som bestämmer över smärtan, inte tvärtom. Försöker också att ta tillvara på varje dag och göra vad jag kan Idag. Ibland gör jag mer än vad jag borde men då svarar ryggen direkt med ett bakslag. Så är min vardag, jag vet aldrig i förväg hur dagen blir och att planera dagar i förväg är därför utopi. Men även det har jag (och även min kära Lillis) lärt mig/oss att leva med.

Idag blev min vardag lite tuffare. Plötsligt blir smärtan starkare och varje steg lite svårare att ta och kräver mer koncentration. Jag spänner min inre muskelkorsett och koncentrerar mig än mer på att ta stegen rätt. Mitt grepp om rollatorns handtag är hårt och jag hänger för att avlasta ryggen så mycket jag kan, samtidigt som jag går. Om jag tappar muskelkontrollen eller vrider mig lite fel eller belastar kroppen och då även ryggen fel, går direkten en smärtimpuls iväg i hög kraft och exploderar så jag tror att jag inte skall klara att ta ett steg till. Just precis då är smärtan lika hög som om du skulle slå med en hammare allt vad du kan på din egna hand. 

Lika plötsligt som smärtan exploderar inom mig, lika fort avtar den men lämnar kvar ett obehag som håller i sig längre. Tänk att du har ett stort blåmärke du nyss fått då du gick in i bordskanten och slog i låret mot hörnet på bordet. Det gör ont! Blåmärket blir ömt och du rör dig lite stelt. Du skyddar låret så ingen kommer åt det, blåmärket. 

Obehaget jag känner efter en smärtimpuls är som det du känner i ditt blåmärke och det är lika jobbigt som att ha ett gruskorn i skon som du inte blir av med.

Jag brukar visa en bild med ett skruvstäd om ryggen för att symbolisera min smärta när den är värre än "vanligt". Tänk dig att någon skruvar fast din rygg med det och sedan är det som en kulled, det blir lite ojämnt så smärtan blir blir ibland kraftfullare beroende av hur kulleden rör sig. Du vet dock inte när det vrids om, hamnar lite snett och blir mer smärtsamt.

När jag får dessa sämre perioder blir jag antingen helt sängliggande och då helt beroende av Lillis. Eller så blir det att jag kan ta mig själv till t.ex. toaletten men det går långsamt att gå och är väldigt smärtsamt. Korta perioder uppe (ibland bara några minuter) och resten i sängen liggandes på en värmedyna och högre medicinering. 

Det vet jag aldrig heller i förväg. Är det med denna krasch som jag kommer att vara sängliggandes i veckor, månader för att sedan långsamt steg för steg ta mig framåt igen. Eller är det "bara" i några dagar och sedan kan jag återgå till min vardagliga träning.  

Idag var det en "vanlig" dag när jag vaknade. Jag gick min morgonpromenad på strandpromenaden och kunde vara ute i en timme. Träffade flera av de personer jag brukar träffa och stannade för att prata en stund. Slog följe med en hundägare och hade en väldigt trevlig promenad, som vanligt alltså. Men det är sedan vid lunchtid som jag märker att denna så vanliga dag verkar bli något helt annat. Kroppen börjar göra motstånd och jag känner att jag får ondare när jag rör mig. Ju längre dagen går, ju mer ökar smärtan. Lillis följer med på en kvällspromenad med hundarna. Jag klarar bara att gå kvarteret runt. Så kort promenad var det länge sedan jag gick. Rampen in till altanen kändes mer som att gå upp för Södra berget än den lilla lutning den egentligen har.

Nu ligger jag här på värmedynan. I knävecket har jag en kudde, fylld av små plastkulor, för att avlasta ryggen och jag undrar lite om det är Nu det blir ett långt, tungt bakslag eller bara några dagars elände. 

Jag funderar inte mer på det utan konstaterar att "i morgon är en ny dag" och då tar jag hand om den. Hur den än blir som! 

Vilken överraskning

När man har hund måste man trotsa vädret. Idag hänger de regntunga skyarna över Söråker men både Ludde och jag behöver oss en bensträckare. Bara att ta på sig regnkläderna och ge sig av på en liten runda eftersom min rygg inte vill så vara snäll med mig idag. Ludde skuttar glatt iväg med mig och snart är vi nere vid strandpromenaden och går från Söråkers udde vidare bort mot båthamnen.
Jag far som vanligt med blicken ut över vattnet och tillbaka mot grusgången. Kallar det att jag sonderar terrängen efter fotomotiv. Finns alltid nått att fota.
Plötsligt ser jag hur något pilar fram över vatten en 50-60 meter ut från strandlinjen. Första tanken är att det är någon dopping som gör sig redo för ett dyk eller är på väg upp. Jag stannar upp och tittar mer ordentligt via kameralinsen och ser att det mer verkar en vattensnok eller liknande. Vad konstigt? Får inte ihop det riktigt. Djuret far fram över vattenytan i rasande fart och jag backar med rollatorn och går tillbaka mot udden. Önskar att jag hade ett kraftfullare objektiv nu men gör vad jag kan för att fånga vad det är som kommer upp ur vattnet och fortsätter raskt över stenarna. Blir glatt förvånad när jag ser att det är en mink. Wow! Har aldrig tidigare sett en mer än på andras foton. Den är på tok för långt bort för att jag skall få en skarp bild men det blir i alla fall en bild som kan visa vad jag sett.

En mink som raskt försvinner bland stenarna

Den simmade otroligt fort och såg mest ut som en orm i vattnet

Idag var det verkligen värt att gå ut och trotsa regnet. Ja, det kom regn. Tur att jag hade klätt mig för det för jag hade hunnit blir rejält blöt på denna 20 minuters promenad annars.

Nya samlingsplatsen

Ha en fin dag alla vänner och på med regnstället eller ta med paraplyet om det räcker så!

Häng med på morgonpromenad

Idag skall ni få följa med på min morgonpromenad. Ni måste ju få se hur fantastiskt vackert det kan vara och hur magiskt ljus det var.

Morgonen är den bästa tiden för mig på dygnet. Ryggen fungerar som bäst och morgonpigg har jag alltid varit. Att då få gå utmed Klingerfjärden och njuta av lugnet och den vackra vyn är en perfekt start på dagen.

Går Söråkersgatan ner och ser hur udden tornar upp sig framför mig. Vattnet är lite småkrusigt och de vitkindade gässen har samlats allra längst ut på gräset. När jag kommer närmare ser jag att en fiskebåt ligger strax utanför djuphamnen och vittjar näten. Det är Erkki och hans blåa båt. Den blåa färgen på båten smälter in så fint och jag bestämmer mig för att kliva ut på udden för att fota därifrån.
Gässen rör sig mot kanten av udden då de ser att jag är på väg mot dem. Några flyger ner i vattnet men några verkar känna att jag inte är något hot för dem och stannar kvar.

Erkki är klar med näten och förbereder sin färd tillbaka till båthamnen. Jag vikar åt honom och tar några bilder på hans stilla färd över vattnet. Några svallvågor som motorn river upp letar sig fram till uddens stenar. Jag står kvar för att se när han kommer fram till båthamnen.

Blir lite irriterad när jag ser att på bordet ligger det kvar skärp från någon som tagit med sig en godsaker att förtära där. Halvfulla påsar är kvarlämnade av både chips och godis. Varför kan man inte ta med sig det när man klarar att ta med sig allt ut till udden?? Hur svårt kan det vara egentligen? Jag plockar ihop allt och tar med mig det. Till dig som lämnade detta, nu ligger allt i soptunnan.

Ofta när jag är ute på mina promenader blir det att jag träffar på andra morgonflanörer. Stannar och pratar en stund och dessa samtal är så härliga. Idag var det först Siv och hennes hund Ricky som mötte upp mig ute på udden. Ricky sprang glatt ut till mig och vips var han uppe på bordet. (Ja, jag hade plockat bort påsarna då.) När Siv såg detta blev hon förvånad. "Men Ricky!! Inte skall du vara uppe på bordet!" Jag berättade skrattande att det hade han klarat så fint själv så.
Vi står där tillsammans och blickar ut över Klingerfjärden och följer den blåa båtens färd över det nästan lika blåa vattnet. Pratar om ditt och datt och Ricky undersöker nyfiket omgivningen.
Jag tar min bild när Erkki är i höjd med båthamnen och sedan gör Siv och jag följe ut på strandpromenaden. Personal från kommunen röjer det höga gräset med sina röjsågar. Även om de ängsblommorna blir ett minne blott nu så blir det fint med det nyklippta gräset med.

När vi kommer fram till båthamnen kommer nästa hundägare som är ute på dagens första promenad, Lisbeth med Izor. Gissa om hundarna blev glada att träffa varandra. De får springa lösa en stund under tiden vi tvåbenta pratar med varandra. Inte dem emot! Att se lyckliga, lekande hundar är så fantastiskt härligt.

Lisbet och jag säger hejdå till Siv och Ricky för att tillsammans gå vidare bort mot gölen nedanför Sörviks herrgård. Lisbet och jag har nämligen koll på den och kniporna samt änderna som bosatt sig där.
Vägen fram dit är så vacker och ljuset är så där som vi fotografer vill ha det. Jag tar mina bilder utmed vägen och väl framme vid gölen finner vi att den är tom på fåglar. Inte ens en trollslända finns där. Erkänner att jag blev lite besviken för så sent som igår hade Lisbeth sett 8 (!) knipor där och två som "tuppade sig" och utrymmet i gölen. Jaha, så kan det vara. Ingen bild där ifrån idag så jag får gå dit igen en annan dag. :)
Här skiljs våra vägar åt. Jag går hemåt och Lisbeth tar Izor med sig för att gå resterande delen av strandpromenaden.

Vilken fantastisk morgon!!! Nu önskar jag er alla en fantastisk dag, samtidigt som jag hör hur det regnar ute från den öppna dörren. Vilken tur att jag gick ut tidigt imorse så att ni nu kan se mina bilder istället för den gråa och regniga dagen som erbjuds nu.

Livets orättvisor

Håller på att gå igenom alla mina bilder inför den fotobok om "Mitt Söråker utmed Klingerfjärden" som jag skall skapa. Det är ett gediget arbete och jag vill göra det på bästa sätt med personliga och känslosamma texter till bilderna. Kanske är det just därför som jag fastnar vid bilden från 24 april 2008. Att jag känner mig så berörd över vilka som är på bilden. Där står nämligen Rasmus Björk och blickar ut över Gransjön tillsammans med Lillis vid vår stuga. Tyvärr blev Rasmus bara 20 år.

När Rasmus kom in i Lillis och mitt liv var det när han skulle börja 7:an på Ala skola där vi arbetade som utbildade elevassistenter. (Ja, Lillis jobbar där än som det.) Vi fick höra att han var en "strulputte" som ställde till det för sig och skulle få hjälp och stöd av oss nere på Oasen. Så hette lokalen som vi hade där alla som behövde lite extra tid och hjälp för att klara skolan kunde komma. Då var det inte bara för elever med diagnoser utan även de som hamnat lite efter i sitt skolarbetet.

Nu var det alltså Rasmus som framför allt Lillis skulle hjälpa och stötta. Så fort de träffades fann de varandras respekt och sedan dag ett visste Rasmus att han alltid kunde prata med Lillis och få en kram av mig när han behövde. Han och jag kom överens direkt med och vi pratade ofta under hans raster eftersom jag under den tiden hade uppgiften att vara ute på rasterna, "som en vuxen".

Nog hamnade han i situationer som gjorde att många av de andra lärarna skickade ner honom till Oasen för att "lugna ner" honom och få lugnt i klassrum. Konflikter uppstod ofta och Lillis var den som alltid nådde fram bäst till honom. Nere på Oasen var det aldrig några problem och han trivdes där. Tror att han helst velat vara där hela dagarna men det gick ju inte. 

Den Rasmus som vi fick se nere på Oasen var en snäll, roligt och duktig kille. Han hade nära till skratt och tyckte om att busa. Det var genom skrattet och buset som han och jag fann varandra.

De allvarliga samtalen gällande skolan och uppförande var det Lillis som var bäst på.

Rasmus var killen som ville följa med oss på våra fisketurer. Han tyckte om att vara ute i skogen och vid fiskevattnet. Fick han inte fisk så räckte det gott med att grilla korv. Vi tog med oss honom flera gånger till vår stuga och där fick han ha härbret för sig själv vid övernattningar. Vi spelade spel tillsammans och han tyckte om att leka med vår hund Nemo.

Dessa utflykter med honom fick oss att lära känna honom mer och hur han fungerade och hur ungdomar med lite tuffare uppväxtförhållanden fungerade som. Rasmus blev vår guide i den "världen" och det var han som mer eller mindre fick oss att ansöka att bli familjehem.

Skrev inledningsvis att han bara blev 20 år. En tankning, den 11 mars 2013, på 228 kronor som han och hans kompis inte betalade för blev till en polisjakt på dem och beslut att öppna Hjulstabron mellan Enköping och Strängnäs för att stoppa dem. De stannade inte när bron öppnades och bilen for rätt ner i vattnet vilket orsakade hans kompis och Rasmus död. (Ni kan läsa mer här: http://www.expressen.se/nyheter/rasmus-och-dennis-dog-pa-hjulstabron/ och här http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17872535.ab )

Det känns så otroligt onödigt detta. En ung kille som hade ett litet barn och förlovad sedan 4 år, som gjorde några fel val i livet. Att det ledde till detta katastrofala slut. Han hade ju hela livet framför sig och var lycklig med sin tjej och älskade sin son.

Både Lillis och jag tänker på Rasmus då och då. Tacksamheten över att vi fick lära känna honom, allt han lärde oss. Fågelholken han gjorde till oss sitter fortfarande uppe på tallen vid stugan. Liksom grillgallret han gjorde finns också där vid grillplatsen intill vattnet.

TACK Rasmus för allt och hoppas att du tar hand om "strulputtarna" där du är nu!
Vi tar hand om dem här!

Tid för eftertanke

Att gå mina dagliga promenader utmed Söråkers strandpromenad är som "lisa för själen" och träning för kroppen. Varje promenad har sin tjusning och särskilda upptäckt. Jag finner alltid något att föreviga med kameran. Det kan vara ett utsnitt från den vackra vyn eller en blomma, fjäril eller fågel. Varje dag har sin upplevelse, sitt ljus och sitt väder. Detta är en del av det underbara att få spankulera utmed Klingerfjärden. Samla intryck och tankar, möta människor och samtala med dem men också att njuta av tystnaden och lyssna till vågskvalp, fåglars kvitter och vinden som viner.
Vet att det är många med mig som tycker detsamma, att strandpromenaden är bästa tränings- och promenadstråket. Jag får nämligen höra det av dem jag pratar med. Många undrar också vad det är jag fotar (vilket de sedan märker här på bloggen bla) och hur jag kan finna så mycket som inte De sett. Det roligaste är att så många minns mig och min dagliga kamp med ryggbesvären jag har. Hur de är glada att se mig och gratulerar mig till framgången att kunna gå "så långt" nu, då de kan ha sett och läst hur jag bara kunna gå på Cevelidsgatan med omnejd tidigare. Dessa hurrarop och glädjeyttringar är också nått som fastnar i mitt hjärta. När jag har mina bakslag är det de jag plockar fram i minnet och får lite påfyllning av positiv energi.
Strandpromenaden är annars just det för mig, positiv energi. Träningen för att försöka hålla bakslagen på en "armlängds avstånd" och sinnet får sin dagliga påfyllning.

På dagens promenad fann jag att Klingerfjärden och Söråkers strandpromenad har fått ett nytt "landmärke". En stenpyramid som finns på en av stenpirerna. Undrar jag vem som satt upp den.
Vet någon får ni gärna berätta vem det är. Blev en rolig upptäckt och hoppas att den får stå kvar där den nu är. Kanske fler finner sin oas och få tid för en stunds avkoppling vid den. Ute på udden nedanför Sörviks herrgård var det just vad en kvinna gjorde. Satt ned och verkade må så gott, trots ihärdig blåst, där i gräset med blicken ut i fjärran.

Jag har haft en idé om att göra en fotobok med mina bilder och mina egna texter om Söråker i många år. Den idén har nu börjat mogna och snart skall grovskissningen ta fart.
Bilderna kommer att täcka allt från tiden innan strandpromenaden byggdes till nu, evenemang i byn och mina guldkorn samt "bara" natursköna bilder att vila ögonen på. Tanken är att den skall finnas till försäljning med.
Nedan ser ni ett axplock av mina bilder från strandpromenaden.

Stenpyramiden är ett nytt inslag

I harmoni med naturen

Så vacker morgon

Har följt svanungarna och sett hur fem blivit tre

De är så söta dessa dunbollar

En duktig cykelkille som nyss lärt sig cykla så pappa hänger inte med

Det som är kvar av maskrosen söker sig mot ljuset

En bofink som helst vill vara ifred 

Perfekt utkiksplats

En rest från sågverkstiden

Nu är det vind i seglet

Nätfiskare som vittjar nätet intill båthamnen en morgon

Skrattmåstruten undrar säkert vem jag är

Dimman lättar så sakta

Jag vill passa på att tacka alla som läser min blogg. Det uppskattar jag mycket och ni som lämnar några rader förgyller min dag lite extra. Ha en fantastisk dag!

20 år har gått nu

En sommardag för 20 år sedan mötte jag kärleken. För mig var det kärlek vid första ögonkastet. Jag såg värmen i de bruna ögonen som mötte mig på Sundsvalls tågstation och kunde inte annat än slänga mig i famnen på dig, Lillis. För henne lite omtumlande att bli omfamnad så "mitt ibland alla människor" men inte märkte jag av dem inte. Sedan den dagen har kärleken gått från förälskelse till att bli stabilare än en diamant men lika vacker som den vackraste och dyraste diamanten.

Vi har gått igenom så mycket tillsammans under dessa 20 år som skulle ha kunnat knäcka vilket förhållande som helst. Du Lillis, min kära fru sedan 2000, har varit min murbräcka när sjukvården satt upp barriärer och ovilja till att hjälpa mig. Då jag låg på Hagalids sjukhem bland alla gamlingar och sjukvården sade att de inget kunde göra för mig, då var du den starkaste av oss. Jag trodde att jag skulle ligga där under resten av mitt liv men du kämpade i motvinden och jag kom till räddning. 
Efter operationer och otaliga bakslag har vi tillsammans med våra kära söner (ja, dina barn är som Mina barn djupt inne i hjärtat) byggt upp ett kärleksfullt och tryggt förhållande. Utan dig och dem skulle jag inte vara den jag är idag.
Varje dag är än idag en utmaning eftersom ryggen aldrig kommer att bli bra, utan tvärtom, sämre ju äldre jag blir. Något som kan upplevas som skrämmande men är det något du och jag är bra på, så är det att ta vara på varje dag. Se glädjen i livet, att få vara tillsammans! Gå på livets stig tillsammans, om än att den är lite extra slingrig och guppig ibland. Vi tar en dag i taget.
Du bromsar mig när min energi säger att jag kan gå till månen, du peppar mig när det är tungt och smärtorna starkare än "normal".
Häromdagen sa jag att jag vill att du skall få göra det Du vill när vi far till Orrsjön för en utflykt. Det vill säga, flugfiska i lugn och ro. Slippa tänka på att jag behöver hjälp för där är det handikappanpassat. Då säger du att få vara där med mig är det du vill, kunna vara tillsammans vid fiskevattnet och om du så bara kan fiska 20 minuter åt gången så räcker det för dig. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till Dig! Jag älskar dig, Lillis! Tillsammans är vi starka! 

Jag är så otroligt lycklig över att få vara tillsammans med dig, varje dag! Vakna tillsammans med dig och oftast till att vi skrattar tillsammans. Få somna och önska dig ett "sov så gott, hjärtat" varje kväll.
Du är den ödmjukaste, rakryggaste, ärligaste och starkaste person jag känner! Du är min fina fru! Hos varandra kan vi vara starka men också pyttesmå och sköra.
Under dessa 20 år har vi inte rest jorden runt, klättrat i Skuleberget (som du lockade upp mig med hihi) eller andra äventyrliga saker. Vi har tältat i Sala, varit på Ulvön i februari (ensamt och stängt då), flugfiskat och varit ute med husvagn, tagit med Patrick och Fredrik till Gröna Lund i deras unga tonår, fikat ute på Åstön och annat som vi ser som livskvalité. 

Du förgyller mina dagar och jag hoppas att vi har många, många år framför oss tillsammans.
Jag älskar dig, Lillis! Tillsammans är vi starka!

Nu grönskar det

Sedan jag skrev senast har mars blivit maj och snösmältningen har fått fram gräsmattan, vårfåglarna anlänt och vitsipporna blommar. Har även haft en "sommardag" med middag ute på altanen i gassande solsken. Några frostnätter och isande vind har motat bort våren för ett kort tag men nu hoppas jag att värmen snart är tillbaka igen. 

Det bästa som hänt sedan sist är att vi har kunnat ta några åkturer med bussen samt att jag varit nere till strandpromenaden två (!!) gånger. Gick kortaste vägen ner och bara för att stå vid början av promenadstråket någon minut, men jag var Där. Helt fantastiskt!!!
Känslan att stå vid korsningen Stallvägen - Söråkersgatan och titta ner mot Klingerfjärden var härligt bara det. Där hade jag inte stått sedan snön kom. Med sakta, målinriktade steg gick jag och Rollga ner för backen. Visste inte om jag ens skulle klara att komma ner hela vägen för jag skulle ju Hem med. Nu närmre strandpromenaden jag kom, ju mer bubblade glädjen inom mig. Kom på mig själv med att le som en clown från öra-till-öra. Jo, jag kommer att klara det! Det var nästan som att vinna ett OS-guld (ja, nu har jag ju inte gjort det men sett hur OS-medaljörerna skriker ut sin eufori och glädje över vinsten) då jag kom fram till starten av strandpromenaden. Var så nära att sträcka upp armarna i luften och skrika ut min glädje jag med. Det blåa, stilla vattnet välkomnade mig. Några skäggdoppingar gled fram över vattenytan och ett par strandskator flög in mot stenpiren. Solen letar sig fram emellan träden. Det var så vackert!! Denna vy är det som fått mig att orka vara inomhus hela vintern, längtan att komma ner hit igen och uppleva detta.
Stod ett par minuter och fyllde på min energidepå och kamerans minneskort med några bilder. Sedan bar det av uppåt igen, hem.

Nu är jag närmare den tanke jag har med denna blogg, att kunna gestalta och visa hur vackert det är i Söråker med mina bilder och dagliga iakttagelser med texter.

Vackra Klingerfjärden

Rester från sågverkstiden

Fika vid Bergeforsens vatten

Ut med hela strandpromenaden finns det informationsskyltar om de olika platserna från tiden under sågverksepoken. Det är Ingrid Meiton, Britt Stadin och Kerstin Jennehag som inhämtat bilder och skrivit texterna. Ett fantastiskt jobb de har gjort och det är så spännande och intressant att få om läsa om hur tiden var Då och de olika platsernas historia och om människorna.
Nu har det kommit upp en skylt på Nya delen av strandpromenaden. Den skylten finns i början från lekplatsen Röda torget sett.

Här står skylten

Massor att läsa

Jag har fått höra från en vän att hon är imponerad över att jag hittar så mycket att fota, trots (eller kanske tack vare) mina begränsningar. Särskilt under vintertid då jag "bara" har vyn mot Klingerfjärden och det inomhus att fota. Då brukar jag svara att det gäller att "se det lilla i det stora". Vi vet ju alla att tiden på dygnet och årstiden gör variationen på en plats oändlig. Ljuset ändras hela tiden och naturen målar om sitt konstverk för varje minut som går. Just därför brukar jag också "avslöja" mina smultronställen och platser som är vackra att fånga med linsen eller bara må gott att vara vid.
Att jag nu äntligen kan få komma ut på mina fotopromenader, eller det är ju inte bara för fotograferingens skull, mer för träningen men kameran är ju alltid med. När jag är ute och går så blir det alltid minst en bild eller kanske 10 som jag tar. Det finns alltid nått att avbilda. Som när jag var ute och gick min korta sträcka till lekplatsen och en bit ner på nya strandpromenaden med Kerstin Jennehag. Då vi kom tillbaka till vår brevlåda hade häggen precis börjat slå ut i sina knoppar. Fjärilarna flög från knopp till knopp och gottade sig. Jag fångade Vinbärsfuken som ville visa upp sig samtidigt som den grep tag om godiset.

Vinbärsfuks

Många undrar vad man får fota och inte. Är det verkligen tillåtet att fota människor och platser hur som helst?
Det finns ingen regel som innebär att du inte får fotografera på allmänna platser och då även de personer som befinner sig där utan att be om tillstånd, till exempel på platser som torg, parker och gator. Detta innebär att du alltså även får stå på allmän plats och fota in på privat område och sedan publicera verken, även om det finns personer på bilderna. Undantag från detta finns dock om publiceringen görs i samband marknadsföring eller om det strider mot PUL - Personuppgiftslagen (1998:204). (Det finns dock vissa speciella skyddsobjekt som du inte får ta bilder av, till exempel militära anläggningar då det är skyltat att fotografering inte är tillåtet.)

Jag brukar alltid att vilja ha OK från de jag fotar, antingen före eller efter jag tar bilderna. Gäller även om att få fota blommor på någons tomt t.ex. och till 99,9% får jag tillåtelse att både fota och gå in på tomterna utan att de är hemma. När det gäller fotografering av personer tänker jag att det skall vara en bild som jag är stolt över samt att det inte skall vara generande för den jag fotar.
Brukar sedan ge personen jag fotar eller ägaren till blommorna de bilder jag tar. Samt att de får möjlighet att även få utskrivna exemplar om de vill. En win-win situation helt enkelt. Jag får fota och de får bilder som de kanske inte annars skulle ha fått.

Häromdagen var granntjejen, Tatyana, ute och åkte lite skateboard i värmen som var då. Frågade henne om jag fick ta några bilder och till min glädje fick jag det. Jag brukar mest fotar snabba fyrbenta (hundar och katter) så att nu få en "tvåbening med fyrhjulsdrift" var jättekul och spännande. Fick en chans på mig när hon for fram emot mig. Snabbt ställa in de rätta inställningarna och sedan fokusering. Klick, klick, klick och bilderna blev till. Fotar ofta dokumenterande bilder men att få fota action är en helt annan grej. Nu kunde jag inte få fram farten eftersom hon for emot mig så därför ville jag ha bilder med speciell kontakt i.
För mig är dessa Girlpower. En bild som speglar nuet, en supertjej med telefonen som vapen.

Efter lyckan att kunna ta mig ner till strandpromenaden så har jag nu en lite sämre period återigen. Förhoppningsvis är det inte ett så att jag backar så långt tillbaka och snart kan komma ner dit igen. Har ju vitsippor inpå husknuten att fota och även en hackspett som väcker oss med sitt hackande på telefonstolpen ett parmeter från husknuten.
En dag i taget! Snart står jag nere vid strandpromenaden och ser på fåglarna där, njuter av solens blänk i vattnet och pratar med andra som är ute och går utmed strandpromenaden. Vi ses!