Plötsligt händer det och det är inte bara bra

Efter veckor med positiva framsteg händer det som jag alltid bävar för, men inte går och oroar mig för dagligen. Ryggen kraschar! Dagen innan detta hände så var jag så otroligt glad. Det hade kommit snö och jag får se att gångvägen på Röda torget är plogad. Wow!! Tänk att mitt mail och även andras önskan till slut gav resultat. Det har inte varit plogat där någon vinter under de snart 20 år som jag bott här. Lillis och jag tar oss en premiärtur på den plogade gångvägen och det känns helt fantastiskt. Plötsligt kan även jag, och alla andra "fyrhjulsdrivna", gå till nya delen av strandpromenaden samt ut på Ängsvägen. Lycksalig går vi hem igen och vintern känns med ens lättare, inte lika instängd att bara kunna gå fram och tillbaka på Cevelidsgatan. Tack Timrå kommun!!

 

Lycklig Ann-Marie och Rollga :) 

Det är inte den promenaden som förstör allt, även om blåsten var jobbig denna dagen. Näe, det är att "bara" så att ryggen inte klarar mer just nu. Hormoner och annat i ryggen (kotpelaren i "samspel" med diskarna) som gör att den just nu inte funkar. Från att ha klarat 30 minuter på gåbandet 2-4ggr/dag så är jag nu nere på 3-4 minuter uppe och går med gåbordet som stöd. Från att kunna ha stått vid databordet en längre stund är jag nu helt sängliggande igen. Nu behöver jag all hjälp jag kan få av Lillis. Inte ens att brygga morgonkaffet klarar jag.

För att ni skall få en lite känsla av hur smärtan är så kan ni tänka er att ha ett skruvstäd om er rygg. Sedan är det någon som drar åt det mer och mer beroende av tid på dygnet, om du reser dig ur sängen, är uppe och går, toabesök mm. Du vet inte innan om skruvstädet dras åt till max eller "bara" till hälften men hela tiden är det åtdraget, det känner du hela tiden. Så är min vardag, alltid! Men under en sämre period är åtdragningarna av skruvstädet värre och varar längre.
Ni som fått en "lårkaka" någon gång vet hur ont det gör att peta på en sådan. Samma sak. Den smärtan är fruktansvärt jobbig men man vet också att den går över. Min smärta går aldrig över men den lindras, topparna kapas med medicin och att jag försöker fokusera på annat. Att inte låta smärtan vinna över mig.

Rollga utbytt mot Haiga, gåbordet. Ludde håller mig sällskap

Förgyller mina dagar med att titta på skidåkning och skriva på ett morddrama som jag haft i tankarna länge. Förhoppningsvis kan det bli något som kan publiceras eller så blir det något bara för Er här. Vi får se. Har kommit till kapitel 5 nu i alla fall och dramat utspelar sig i Söråker. Så mycket kan jag avslöja.
Nu är det dags för en "träningsrunda". En gång i timmen är jag uppe och går, fram och tillbaka till vardagsrummet. Tjohoooo!

Den randiga himlen får symbolisera livets vägar som går olika
och inte alltid som man kan önska. Ibland blir det ett tvärsnitt
åt annat håll, ibland en E4 rakt fram. Men mest att ha någon
intill sig som går jämte en och är tryggheten. Tillsammans!